Fornäs: I Socialdemokraternas Sverige får vuxna inte gå själva
Socialdemokraterna menar att vuxna människor ska ”lotsas” genom vardagen. Priset betalas av de barn och familjer som faktiskt behöver stöd, skriver Samuel Fornäs i en krönika.
Det finns politiker som inte längre talar om lagar, rättsstat eller ansvar, utan om att vuxna människor måste ”lotsas” till språkkurs, till barnens skola och till vardagens enklaste skyldigheter. Som om Sverige plötsligt förvandlats till ett land där myndiga individer saknar förmåga att ta sig till en byggnad på egen hand. Det är en märklig syn på människan och en ännu märkligare idé om staten.
Socialdemokratins låga förväntningar
Partiet säger att det handlar om solidaritet men under ytan finns något annat, en idé om att vissa människor saknar förmåga och därför måste styras i det mest grundläggande. Det är inte integration. Det är misstänksamhet förklädd till omtanke.
Den här tanken får direkta följder. När Socialdemokraterna talar om att lotsa en familj genom allt från läxor till närvaro försvinner tiden från de barn som faktiskt behöver stöd. Pojken med autism, flickan med särskilda behov eller eleven som kämpar med ångest hamnar i bakgrunden när hela systemet riktas mot ett enda resurskrävande fall.
När politiken kliver in i familjelivet
Ordet ”social kontroll” dyker upp i den socialdemokratiska retoriken. I praktiken betyder det att staten ska gå in i familjer och styra sådant som tidigare varit föräldrars ansvar.
Problemet är inte brist på lotsar. Problemet är brist på moralisk förankring. Ett samhälle bygger på att människor accepterar skyldigheter utan att en tjänsteman står bredvid. Den insikten går inte att administrera fram. Den byggs eller tappas.
Människan som lotsas fram
När välfärden förvandlas till ett system där staten följer människor genom livet som en övervakande förälder uppstår ett annat problem, en politik som gradvis ger upp på människans förmåga. Det är en väg där individens roll urholkas.
För Sverige bygger inte på att staten leder vuxna genom livet. Det bygger på att människor bär sig själva. Ett land som förväxlar omsorg med kontroll vaknar till slut i en verklighet där vuxna förlorar sin egen gångart och leds som barn.
