Fornäs: Judar får skulden igen – denna gång av folk med keps bak och fram

Varje gång Mellanöstern nämns i svensk offentlighet händer något märkligt. Det är som om kommentarsfälten får kortslutning. Plötsligt fylls trådarna av människor som aldrig satt sin fot i regionen, men som ändå utser sig själva till moralens väktare. Det är en inövad indignation där logik saknas och där hatet alltid hittar samma mottagare.

När nätets ilska söker en syndabock

Det nya är inte att antisemitismen finns. Det nya är att den nu uttrycks lika obehindrat i konservativa kretsar som i delar av den aktivistiska vänstern. I de forum som säger sig stå för ordning och ansvar svämmar trådarna över av anklagelser, insinuationer och konspirationer – ofta från personer som säger sig ”stå upp för judar” samtidigt som de angriper dem i nästa mening. Ilskan lever sitt eget liv, frikopplat från både fakta och hederlighet.

Mitt i detta står ett land som aldrig haft någon större materiell relation till Israel. Vi har inte skickat pengar dit. Vi har inte ens haft någon särskilt varm politisk allians. Ändå är det just här, i landet som knappt påverkat Mellanöstern, som känslorna är som starkast. Svenskar projicerar sina egna identitetskriser på en konflikt som inte är vår.

Moral blir självförhävelse

Sverige vill gärna se sig som den moraliska stormakten som förklarar världen för världen. Vi älskar att tycka till om andra, för då slipper vi se våra egna brister. Utrikespolitiken fungerar som en spegel där vi hoppas få syn på vår egen godhet. Men ingen respekt byggs av att använda andra länder som rekvisita för den bild vi vill ha av oss själva.

Det blir särskilt tydligt i dagens debatt där människor som aldrig ägnat en tanke åt antisemitism plötsligt poserar som auktoriteter, samtidigt som de serverar gamla stereotyper i ny tappning. Vi har gått från att tala om fenomenet som ett vänsterproblem till att se samma retorik blomma i kretsar som beskriver sig som värnare av tradition och trygghet, ofta förklädd till ”legitim kritik”.

När hatet blir en vana

Antisemitismen har blivit en del av nätets slentrian, en vana som dyker upp i samma stund som någon nämner Mellanöstern. Det räcker med ett namn, en flagga, en bild – och så fylls trådarna av påståenden som hade varit otänkbara i verkliga livet. Det är feghetens hat, format av anonymitet och lättja.

Det som skrämmer är inte personerna själva. Det är tystnaden från de som borde veta bättre. Den som säger sig värna anständighet, ordning och ansvar kan inte låta kommentarsfältens hatfloder rinna obemärkta förbi. Ett Sverige som vill vara fritt måste klara av att stå upp för sina egna principer, även när angreppen kommer från den egna politiska sidan.

Det är lätt att låtsas att antisemitismen är något främmande, något som fanns förr i tiden. Just därför måste vi påminna oss själva om att civilisationens värde inte mäts i vart vi riktar våra åsikter, utan i hur vi behandlar de människor som historien gång på gång gjort till måltavlor.

För ett samhälle som tolererar antisemitism förlorar till sist respekten för sig själv.