Det är en grå och lerig höstdag för femtio år sedan i östra utkanten av Sveriges tredje största stad. Den blöta dimman vilar mot hustaken ovanpå hyreslängorna som rests en bit från den gamla herrgården Rosengård, fram till 1959 i släkten Kockums ägo. Med gummistövlar och jackor som matchar lerans och disets kulörer dyker en liten grupp demonstranter upp; jag ser några av dem titta sig hastigt omkring innan de börjar dra upp de käppar som stuckits ner i myllan för att markera Inre Ringvägens blivande sträckning.

Miljonprogrammet – en miljon nya bostäder på tio år – blev snabbt synonymt med betongförorten. De båda socionomerna Carin Flemström och Alf Ronnby skrev i sin bok Fallet Rosengård (Prisma, 1972) om hur området byggdes ”för en arbetarbefolkning som utnyttjas hårt i kapitalets industrier” och var ”skapat för bilmänniskan och köphetsen”.

Att sätta käppar i hjulen för den växande bilismen och dess trafikleder blev en del av samhällskritiken.

Den förlängda Amiralsgatan, som klöv stadsdelen på mitten, var bred som en landningsbana på Kastrup när den dök ner under det nya köpcentret och det låg en särskild sorts bister humor bakom valet att förse områdets mindre gator med adliga namn: Wachtmeister, von Lingen, Bennet, Vought, von Rosen.

Kanske var allt en cover up från första början? Smink på grisen, som man säger nuförtiden när de som bestämmer hellre vill tala om bilden av verkligheten än om hur det verkligen förhåller sig. Det tycks ha varit likadant långt före kommunikatörernas inmarsch. När gamla hyreskvarter i centrala Malmö revs och ersattes med förortsbebyggelse mitt i city marknadsfördes de nya lägenheterna med en broschyr med en betande häst vid en sjö på omslaget.

Och enligt Stockholms generalplan från 1965 skulle den blivande stadsdelen Tensta erbjuda ”en bostadsmiljö som lägger något av stenstadens intensitet, koncentration och ordning till ytterstadens grönska, rymlighet och frihet från störningar”.

Intrycken som förmedlades i Expressen-medarbetarna Olle Bengtzons, Jan Deldens och Jan Lundgrens Rapport Tensta (Pan/Norstedts, 1970) dominerades i stället av sprängsten och livsfarlig trafik, med ”10 000-tals nybyggare som tvingas leva i en skräckvärld” med undermålig service, vantrivsel och psykisk press. Den framväxande Järvastaden förväntades få 150 000 invånare. Skribenterna framhöll vikten av att bygga varierat, högt och lågt, med en blandning av hyres- och bostadsrätter – sådant som femtio år senare presenteras som nya insikter och politiskt universalmedel mot de sociala åkommor som tillåtits bryta fram.

I ett halvt sekel har detta engagemang för förorterna bestått. Jag vet att det påstås att resurser dragits in, och att detta skulle vara tecken på omgivningens ointresse, men den övergripande sanningen är den motsatta; det har gjorts enorma samhälleliga satsningar för att få de här bostadsområdena att fungera bättre. Regeringens storstadsproposition 1997/98:165 beskrev segregationen som en ödesfråga som hotade att undergräva ”medborgarnas känsla för varandra och för samhället”. Medel har under lång tid flyttats över från skolor i stadsdelar där nästan alla elever får godkända betyg och oöverskådliga summor har projektvägen placerats där den sociala statistiken gjort alla oroliga.

Nationalteatern anställdes 1970 av socialförvaltningen i Göteborg och fick fritidsgården i Backa som bas för att området skulle förbättras, inte tvärtom. Storstadssatsningens miljarder mellan 1999 och 2004 fördelades inte av ondska. Tiotusentals människor i stat, kommun och organisationer sitter varje dag på betald arbetstid, år ut och år in, och klurar på hur livet ska kunna bli annorlunda i det miljonprogram som nu trätt in i övre medelåldern.

Förorten har jagat oss som ett spöke. Den har traumatiserat hela samhällsdebatten, gett huvudbry, ångest, dåligt samvete och möjlighet att romantisera sådant vi inte vill acceptera. Den har flyttat hem biståndsfilosofin från den globala scenen.

Carin Flemströms och Alf Ronnbys arbetarbefolkning är utbytt, demografin förändrad och med de parallella strukturerna har segregationen fått en ny innebörd. Utan att det någonsin uttalades uppstod ett andra miljonprogram – omhändertagandet av hundratusentals människor som kommit till Sverige – och detta har i stor utsträckning flyttat in i det första.

Det enda som inte förändrats är vårt sätt att möta förändrade förutsättningar.

Jag tror att det nu skulle behövas ett tredje miljonprogram, en satsning på barnen som om de verkligen betydde något; där lek, skola, trygghet och fantasi fanns med i planeringen av nya bostadsområden, som om förhållningssättet var det centrala.

Som om vi trodde att dåliga förhållanden kunde förbättras. Få saker kan te sig svårare, ingenting är viktigare.

TEXT: LARS ÅBERG

Senior reporter i Bulletin

lars@bulletin.nu