Hur beskriva det obeskrivbara? Att törsta efter att läsa en bok igen, trots att man redan läst den fyra eller fem gånger? Att beskriva den som en berättelse om segling, om två unga män i nittonhundratalets början, om en växande vänskap och som en spionroman som kom att ändra hela det brittiska amiralitetets inriktning.

The Riddle of the Sands är en klassiker, först publicerad 1903 ges den fortfarande ut i pocket och inbunden. Dess upphovsman, Erskine Childers, arkebuserades som förrädare, hans som blev irländsk president.

Det finns en särskild plats inom de flesta av oss, en plats för de böcker vi ständigt bär med oss, som blivit en del av våra personliga livsvillkor.

The Riddle of the Sands borde vara en roman för äventyrliga seglare, för unga män som funderar över vänskap, för läsare av spionromaner. Jag uppfyller inget av de kriterierna. Och ändå bland de tusen och åter tusen böcker jag läst är det en av dem som ligger mig varmast om hjärtat.

En ung engelsman som tvingats jobba på brittiska utrikesdepartementet när de flesta ägnar sig åt semester och sommarnöjen får ett brev från en gammal skolkamrat som undrar om han vill segla på en yacht i sydöstra Östersjön i fjordarna nära Flensburg. Han nappar i brist på annat. Yachten visar sig vara en gammal åttameters ombyggd livbåt, de vita flanellbyxorna får bytas ut mot oljeställ. Men fjordarna i detta höstlandskap är så oerhört vackra och inbjudande.

Fast – undan för undan kryper en annan berättelse fram. Davies, som vännen heter, avslöjar hur han de föregående veckorna kryssat bland de tyska frisiska öarna i Nordsjön. Ett område fyllt av förrädiska sandrevlar som bara kan genomkorsas i smala kanaler och där risken att gå på grund ständigt är överhängande. Och han berättar vad som hänt honom där vilket får de bägge vännerna att ta beslutet att lämna fjordarnas insmickrande landskap och lockande vildfågelsjakt mot området på andra sidan Kielkanalen och bortom Elbes mynning. En farlig sandfylld kuststräcka som i norr begränsas av ett pärlband öar och i söder av ett flackt landskap avbrutet av några mindre vattendrag och sömniga små städer.

Det kan synas som enahanda höstdagar fyllda av samma rutiner.

Men i Childers mästerliga berättande anas en fara, där ligger en röd tråd, inte bara i hur de ständiga mätningarna av vattendjupen ska hålla dem säkra från sandrevlarna och katastrofen i detta ödsliga vattenlandskap. Utan också om en helt annan fara. Om en man och vad denne döljer. Det ligger en tätnande intrig över berättelsen samtidigt som den är så mästerligt detaljerad att man som läsare är med i varje stund, är den tredje på båten – utan att kunna ingripa när det behövs.

Upplösningen är fullständigt oväntad. Men så skicklig att brittiska amiralitetet fick tänka om sin politik. The Riddle of the Sands är en alltjämt säljande klassiker. Självklart. Och en gång översatt, till Sandbankarnas gåta, av Göran Romare.

Och Erskine Childers? Ja, det är värt att googla.

Läs även: Känd skildring av okänd soldat

Chris Forsne