Idag är det Finlands självständighetsdag. Åtta sekler av gemensam historia spelar roll och på grund av kriget i Ukraina är relationen med den östra rikshalvan viktigare än på länge. ”Finlands sak är vår”, gäller fortfarande inom både politik och litteratur. Många finska och finlandssvenska författare har genom åren hittat en rikssvensk läsekrets. Namn som kan nämnas är de idag tämligen bortglömda Willy Kyrklund (1921–2009) och Mika Waltari (1908–1989) samt världskändisen Tove Jansson (1914–2001), som alla vet skrev Mumindalen. Dessutom har vi Väinö Linna (1920–1992) och de flesta känner till namnet, men allt färre har läst honom vilket är synd. Han skrev nämligen lysande och det finns fog för att kalla romanen Okänd soldat (på finska: Tuntematon sotilas), vilken första gången gavs ut 1954, Skandinaviens främsta krigsskildring.

Bokens storhet handlar om att krigets grymma banalitet framhävs. Den är brutal, kärv och skrämmande verklighetstrogen. Johan Ludvig Runeberg (1804–1877) och Zacharias Topelius (1818–1898) i all ära. Deras skildringar av hjältemod är ljuvlig läsning men de har föga gemensamt med krigets verkliga brutalitet. Visserligen finns det hjältemodiga handlingar i Okänd soldat men modiga Dunckers och Döbeln lyser med sin frånvaro. Anledningen är att Linna själv hade upplevt kriget och om du har legat omgiven av likdelar efter en granatattack känns nog hjältekväden föga relevanta.

Linnas roman blev en succé och det är inte att undra på. I 1950-talets Finland kunde många relatera till den och så även i Sverige. Finlandsveteranen Olof Lagercrantz (1911–2002), som visserligen arbetat på pressavdelningen men ändå varit med i kriget, beskrev hur han läste den ”med blossande kinder”. Det var en roman som gick i takt med verkligheten och dessutom hade stöd i forskningen. Avhandlingen Kompaniet som samhälle. Iakttagelser i ett finskt frontförband 1941–1944 från 1947 av den framtida sociologiprofessorn Knut Pipping (1920–1997) beskrivs exakt samma mentalitet som Linnas roman. Studien ansågs så pass kontroversiell att finska Generalstaben inte ville att den skulle ges ut. Ödets ironi är att den finskspråkige Linna inte läste den förrän den översattes på 1970-talet.

Tänk vilken bok Väinö Linna och Knut Pipping hade kunnat skriva tillsammans?

På ett internationellt plan har Okänd soldat jämförts med På västfronten intet nytt men jag skulle säga att den är bättre eftersom den helt enkelt är kärvare. Därför är det inte att undra på att den filmatiserats ett antal gånger. Spänningen finns där samtidigt som det stundtals blir nästan kräkframkallande realistiskt. Troligtvis är det därför Hollywood inte har nappat då den saknar hjältar men ändå innehåller hjältemodiga handlingar.

Läs även: Med Topelius in i Nato

Romanen borde sättas i händerna på varje svensk eftersom den undervisar i vad krig faktiskt är samtidigt som den långt ifrån är pacifistisk. Det är helt enkelt lämpligt undervisningsmaterial i dessa Ukrainatider och kommer att vara så även i framtiden. Dessutom går det att hämta en rad kärva lärdomar från den som detta citat som beskriver militärt avancemang och samtidigt kan tjäna som en motivation varför man ska kämpa för sitt land:

Det här är den kortaste och säkraste vägen. Någonting att fråga?

Väinö Linna, Okänd soldat har flera gånger översatts till svenska och den senaste filmatiseringen går att se på SF Anytime.

Läs även: En lysande snuskig Bellmanhistoria

David Lindén