Vad är det att vara fransk? Vad är det att vara svensk, vad är det att vara europé? I en tid där fransmännen köar i timmar för bensin som blivit en bristvara, fruktar vinterns elräkningar och våldet sprider sig från stad till stad – ofta kopplat till en okontrollerad migration – är det inte många som bryr sig om att Annie Ernaux fick Nobelpriset i litteratur, skriver Chris Forsne.
Frågarna som diskuteras i Frankrike är mer av konstnären Paul Gauguins (1848–1903) natur: Varifrån kommer vi, vad är vi? Vart går vi?
Den konservative franske politikern och författaren Philippe de Villiers har till exempel försökt att i tre punkter formulera det europeiska traumat i den alltmer identitetslösa tid vi upplever. Vad är det vi bör ta fasta vid?
Det gemensamma arvet – historieämnet som måste få ett uppsving.
Konsten att leva – vår kultur och mänskliga interaktioner.
Det gemensamma språket – det som knyter samman nuet, gårdagen och framtiden.
Årets Nobelpris i litteratur uppmärksammas mer i Sverige än i Frankrike. De vanliga, hövliga kulturartiklarna har skrivits, en kort glädjeyra från vänsterhåll över Ernauxs pris har utbrutit, då hon betraktas som en engagerad vänsterförfattare. Så har hon till exempel tyckt att kvinnor ska kunna bära slöja i Frankrike och hon är en god representant för klassresan. Men fler verkar besvikna över att Michel Houllebecq inte fick priset då han anses vara den främste författaren idag, med ett ständigt provocerande samhällsperspektiv till skillnad från Ernauxs mer introverta författarskap.
Denna höst är en svår höst för fransmännen som ännu inte kunnat smälta husarresten från covidpandemin och nu fruktar den snabbt försämrade köpkraften. Det råder också stor brist på bensin och diesel sedan personalen vid flera av Totals raffinaderier gått i strejk. Uppemot 40 procent av bensinstationerna i Frankrike är stängda, vid de som alltjämt hålls öppna köar bilisterna i timmar.
Utlovade lättnader för elpriserna verkar bara bli i form av en mindre check till runt en miljon fransmän. Detta i ett land med 68 miljoner invånare, oftast i dåligt isolerade bostäder.
Fyra miljoner fransmän beräknas bo i undermåliga bostäder. Bostadskön i städer som Paris är omfattande. Inte mycket sägs om detta, men desto mer om hur ett femtiotal illegala migranter häromdagen forcerade portarna till Paris stadshus med krav om att staden skulle ställa upp med bostäder till dem.
Fransmännen känner sig alltmer åsidosatta och behandlade med arrogans och okunskap av sin statschef. Ett förslag från Emmanuel Macron om att fördela muslimska invandrare från storstädernas utanförskapsområden till Frankrikes många små byar möttes av svårbeskrivna reaktioner.
I ett närmast desperat drag reste premiärministern Elisabeth Bourne i söndags med hela 16 av sina ministrar till Algeriet för att försöka handla till sig kontrakt om olja och gas för att Frankrike ska klara vintern. Men där finns rejäla käpphästar som handlar om migration, visum och brottslighet. Migrationen från Algeriet är omfattande och ofta illegal.
Algeriet vägrar återta brottsliga algerier med ursäkten att de kan vara covidsmittade. Enligt fransk lag får man inte tvinga någon att testa sig. Därmed tvingas Frankrike behålla såväl illegala migranter som dömda brottslingar.
Frankrike upplever en höst som kännetecknas av social splittring, ökande våld, dyr el och bensin, om den ens finns, och en galopperande inflation. En allt större vrede och misstro gentemot de styrande ligger och pyr.
Lite blåkopia på Sverige.
Men skillnaden är att i Frankrike pågår för fullt en politisk och en intellektuell diskussion om vart landet är på väg. Vänstern anklagas för att vara islamkramande, högern för att döma människor utifrån religiös tillhörighet. Det finns en hög intellektuell nivå i debatten, djupa kunskaper och en oräddhet i att saluföra sina ståndpunkter som blir allt mer sällsynt och otillåten i Sverige.
Läs även: Så slapp Svenska Akademien Michel Houellebecq!
