Valet kan lika gärna ställas in. En allt vanligare fransk kommentar när det nu i helgen bara är två veckor kvar till första omgången i det franska presidentvalet.
Ställas in? Inte för att en kandidat är så mycket bättre än en annan utan snarare för att fransk demokrati blivit ett offer för kriget i Ukraina. Sittande president Emmanuel Macron vägrar delta i valdebatten och använder istället sitt ordförandeskap i EU till fullo för att framställa sig själv som en fredsmäklare ovan inrikespolitiskt käbbel.
I Frankrike publiceras just nu en närmast oändlig mängd opinionsmätningar. Macron leder men får bara mellan 28 och 30 procent.
Därefter följer Marine Le Pen på 18, extremvänsterns Jean-Luc Mélenchon ett par procent under och så Eric Zemmour 10–12 procent. Han har tappat rejält från vinterns 17 procent i mätningarna men än värre är det för republikanernas kandidat Valerie Pecresse som hamnar runt 10 procent. Socialistpartiets kandidat är i det närmaste utraderad. Övriga anses chanslösa.
Vad som hänt i Frankrike är att Ukraina ställt allt på huvudet. Macron vägrar delta i debatten, vägrar låta sig utfrågas av media om resultatet av sina fem år vid makten och lägger fram ett program som punktvis till förvirring liknar det han redan skulle ha genomfört under sin första mandatperiod, inte minst den stora pensionsreformen som skulle medföra att huvuddelen av fransmännen skulle gå i pension först vid 65 års ålder.
De frågor som i höstas och vintras fördes fram av övriga kandidater – brott och straff, migration , ökade levnadskostnader och stagnerande löner, återindustrialisering av nordöstra Frankrike och så vidare – har i det närmaste försvunnit.
Soffliggandet väntas bli rekordhögt och den kandidat som i dag ligger bäst till, Marine Le Pen, förlorade rejält i den andra och slutgiltiga valomgången 2017 mot Macron liksom dessförinnan mot Nicolas Sarkozy.
Promenadseger
Men även om Emanuel Macron, i hög grad ”tack vare” kriget i Ukraina, väntas få en promenadseger vid den avgörande valomgången den 24 april, där han möter vinnaren från första valomgången, så är hans fem kommande år långt ifrån vunna.
I juni blir det val till franska nationalförsamlingen och där väntas förlorarna kunna komma tillbaka starkt.
Då kan de inrikespolitiska frågorna och Macrons mediokra resultat inte längre sopas under mattan. De gula västarna, Frankrikes sätt att hantera Covid-19-krisen, det galopperande våldet och nu den ”stulna” presidentvalskampanjen kommer att komma upp på bordet.
Ett scenario som allt oftare diskuteras bland statsvetare och journalister är att Macron kan få en majoritet av nationalförsamlingen emot sig och därmed en starkt begränsad makt. Han får nöja sig med konstitutionella frågor, delar av utrikespolitiken – och invigning av blomsterutställningar.
