Det händer ganska ofta att jag tänker på att Soran Ismail ett tag betalades av olika kommuner i Sverige för att komma och tala inför deras tjänstemän. Antirasism och andra godhetsdrypande ämnen var ämnet och faktura på åtskilliga tusenlappar betalades sedan lättsinnigt med hjälp av skattepengar, skriver Chris Forsne.
Strax innan jag skrev den här artikeln mötte jag ägaren till en mycket framgångsrik konferensanläggning. På min fråga om vad han tyckte om talare och estradörer på hans hotells många konferenser skrattade han
– Det där dravlet och gycklarna, sade han och skakade på huvudet.
Det är hårdraget. Men kommuner, regioner, myndigheter med mera anlitar nästan alltid en konsult eller kändis som en del i sina konferenser om utveckling eller framtid.
Går man ut på nätet och söker finns det åtskilliga tusen som satt upp sig som attraktiva talare och inspiratörer hos över dussinet företag, specialiserade på att sälja detta till kommunala toppchefer, toppolitiker och kommunala specialisttjänstemän i de högsta leden.
Dessa konsulter och kändisar säljer det mesta. Från värdegrund till självutveckling, tantra, multihandikapp, ledarskap inom idrottens värld och antirasism.
Bland dem som bjuder ut sig själva återfinns allt från väderpresentatörer till komiker, stridspiloter och konsultföretag som specialiserar sig på hur man kan “konceptualisera framtiden”.
Kommunen, regionen eller myndigheten som beställer – det är alltid du som skattebetalare som står för de feta arvoden och fakturor som följer.
Företagen brukar sälja in detta till kommuner och andra skattefinansierade arbetsplatser under rubriker som ”framtidsspaning” eller “trender”. De högsta cheferna inom det offentliga köper tacksamt in dyra workshops – lekstugor där vuxna människor ska föreställa sig hur framtiden för deras arbetsplats ska se ut. Idéer om framtidens välfärd, inspirerande föreställningar om den nya homo kommunicus som ska komma med nya krav som ska förutses och funderas ut.
Den som beställer en konferenstalare eller framtidsspanare som till exempel Alexandra Pascalidou, Nina Rung eller Babben Larsson verkar ha missat en punkt:
Är det detta en kommun ska bli bättre av? Vilken kunskap av vad det är man gör i till exempel en kommun har egentligen dessa personer? Vet de vad som är relevant när det gäller att leda och skapa visioner och målsättningar för demokratiskt ledda organisationer med tusentals anställda? Vad har egentligen Nina Rung att säga som gör en kommun bättre på att leverera vård och omsorg i tid, eller hantera bygglov? Nina Rung, som utger sig för att vara kriminolog, barnrättsexpert med mera, avslöjades nyligen av tidskriften Kvartal för att att ha överdrivit sitt cv. Men det hindrade henne inte från att skicka en faktura på 80 000 kronor till socialförvaltningen i Arboga. Rung har bildat sitt kändisskap helt efter de råd som ges av en föreläsarförmedling för kvinnor. Se till att ni blir inbjudna som experter i tv och radio, lyder råden. Mingla mycket, skapa ett stort kontaktnät så ökar era chanser till välbetalda uppdrag.
Det värsta är att när man scrollar genom de närmast oändliga listorna av potentiella estradörer, ägnade att locka kommunala beställare, ser det mer ut som en arbetsförmedling för bedagade och olönsamma kulturarbetare och föredettingar inom politiken eller skrivandet.
Ska skattepengar gå till lek och idrottsmäns personliga minnen och anekdoter? En gång försökte skattefinansierade SVT på en konferens få med mig i en tävling i yxkastning.
Kommuner, liksom en rad andra skattefinansierade verksamheter, är stora komplicerade konglomerat med mängder av separata ansvars- och arbetsmetoder. De tycks ständigt ha behov av mer pengar. Det är inte privata coola startups eller it-företag, som naturligtvis kan beställa in vilka underhållare de vill.
Men den allvarligaste frågan som måste ställas är vad dessa toppolitiker och tjänstemän har för bild av sitt arbete och sin roll? Varför tror de att det är kulturutövare och moderna sierskor som ska vara auktoriteter för det offentliga? I alla andra fall är ju dessa personer de sista man lyssnar på för att fatta beslut. Konstnärer, komiker och skådespelare är ju per definition inte systematiska och vetenskapliga i sin förståelse av verkligheten. Det är något mycket ruttet i det kommunala Sverige när man tror att man behöver en komikers betraktelser för att kunna göra sitt jobb.
Läs även: Ett kungarike för en örfil
