När andra har drömt om Thailand, Highway 1 eller Eldslandet har jag lockats av Hebriderna. Tomma vita stränder, klart blått vatten, svarta hus av sten och enslig skönhet. En trakt med påtvingad massemigration under 1800-talet, en trakt den infödde alltid kan lämna men alltid bär med sig.
Det var författaren Peter Mays första böcker som väckte min längtan till en plats jag knappt reflekterat över dessförinnan. Bort blåste resor till Ibiza, Marrakechs souker och färgprakten på Tahiti. I stället blev ett landskap av melankoli, en natur formad av stora penseldrag, en plats för meditation och ensamhet med havet en besatthet.
Så fick jag en julklapp menad att stilla min nyfikenhet: The Journal of a Tour to the Hebrides with Samuel Johnson, LL.D., skriven av James Boswell (1740–1795), senare mest känd som Samuel Johnsons (1709–1784) levnadstecknare. Britterna har till och med skapat ett begrepp boswellian för att beskriva en ständig följeslagare. Men hade jag trott att en reseberättelse över Lewis, Harris, Uists och Barra väntade mig så jag blev besviken. Istället fann jag en resa väl så mycket i tiden som i rummet.
År 1773 lät sig Samuel Johnson, en av Englands då mest ansedda författare och kritiker, lockas med på en 83 dagar lång resa till Skottland och Hebriderna av James Boswell, själv skotte.
Men det stora äventyret begränsades till de inre Hebriderna. Öar fjärran nog från London som Skye, Mull och Col. Parallellt med Boswell skrev Johnson en resedagbok. Men här är det den store författaren som framstår som ganska tråkig och förutsägbar i sin reseberättelse jämfört med Boswells mustiga berättande som skildrar sjuttonhundratalets Hebriderna genom hur Johnson tas emot – och beter sig!
Boswells skildring blir en dubbel läsning. Dels en strapatsfylld skildring av en resa i ett otillgängligt landskap och dess isolerade invånare, dels en avslöjande beskrivning av hur en man – Johnson – som tar sig själv på stort allvar förväntar sig att omgivningen ska bemöta honom.
Själv minns jag vad som skulle vara en privat lunch på Elyséepalatset med förre franske presidenten Francois Mitterrand och ett halvdussin av dennes mångåriga vänner. De hade känt honom som Francois i decennier men här under lunchen, självklart utan att han påbjudit sådant, tilltalade de alla honom med: Monsieur le Président. Med honom själv hade jag vid ett annat tillfälle ett meningsutbyte över varför hans premiärminister och flera andra ministrar måste ta sig ut till Le Pavillon d´honneur på de Gaulleflygplatsen i ottan för att önska honom trevlig resa närhelst han skulle iväg fjärran med det då flitigt använda Concorde.
Waste of time.
Han förklarade tålmodigt att det inte var honom men presidentskapets funktion som krävde dessa ritualer.
Självklart krävde inte Samuel Johnson att bara han skulle få rida när de andra vandrade på eländiga vägar i Skottland, eller få det bästa sovrummet hos alla de adelsmän, storbönder och värdshus de besökte under den skotska rundturen. Men omgivningen tog på sig uppgiften då han ansågs som den främste av dem. När det fanns hästar för alla kunde Boswell rida i förväg och se till så att planerade övernattning skedde i ett värdshus med godtagbar standard eller att den godsherre som skulle få nöjet av ett besök av Johnson hade haft tid att förbereda en god måltid.
Allt medan de tar sig genom skotska höglandet eller sedan, i Johnsons tycke, i bräckliga små båtar mellan öarna är det alltid denne berömdhets schema eller önskemål som omgivningen rättar sig efter. Hur mycket av ensligt vilda trakter de än tar sig igenom så finns det alltid en kyrkoherde eller en hustru till en hög klanmedlem med bildning och en god boksamling att erbjuda. Inte det senaste på några då obefintliga bästsäljarlistor utan klassiker och mycket på latin, vilket de syns behärska som vi behärskar dagens engelska.
Johnson hade egentligen en ingrodd misstro mot Skottland och skottar och det var motsträvigt han lät sig förföras av Boswells entusiasm och de olika värdarnas helt oväntade bildning och förfining. Och varför inte när andra klanledare än de han övernattade hos, var så imponerande av den store författarens närvaro att de for långväga för att tillbringa en kväll med honom, för att göra utflykter till slottsruiner eller fornminnen i hans sällskap.
När jag läser Boswell upplever jag Samuel Johnson som en överviktig åldrande man. I själva verket var han 64, lika gammal som en del av joggarna jag möter på mina promenader.
Vanligt folk levde eländigt i dessa dagar, men de som öppnade sina dörrar och portar för Johnson tillhörde ofta de stora klanerna, hade bildning och omfattande jordegendomar.
Boswells beskrivning får mig att dra paralleller till marockanska överklassfamiljer. Rika, bildade, angenäma – och omgivna av fattigdom och analfabetism. Den som bjuds in i ett sådant hem lägger gärna på ett extra lager av artighet. Har man följe med en politiker eller general så förändras maktspelet och de mjuka kraven eller högdragenheten byter läger. Värdfolket blir de undergivna…
Samuel Johnson är inte otrevlig, bara oändligt självupptagen, Boswell är inte fjantig bara ständigt angelägen om det bästa för sin reskamrat.
I sin reseberättelse skildrar han, till skillnad från Johnson, inte bara konversationer, enkla stugor, vattenfall, överfarter från ö till ö i oväder – men också hur Johnson förhåller sig till detta.
Läs även: Nantes speglar ett sönderfallande Europa
Och frågan som visst är banal och har ställts så många gånger tidigare men alltjämt är svårbesvarad är: korrumperar berömmelse så till den milda grad att den kräver en viss underkastelse av sin omgivning? Eller är det omgivningen som själv ålägger sig denna servilitet för att komma närmre maktens centrum?
Chris Forsne är statsvetare, författare och journalist. Hon har tidigare jobbat för bland andra Sveriges Television och Göteborgs-Posten och har varit Frankrikekorrespondent för flera redaktioner.
