Många påskar har vi tillbringat i en liten by i Anjou. På en kulle vid Mayennefloden några mil innan den flyter samman med den mäktiga Loire, skriver Chris Forsne.
Ett par hundra invånare, delade mellan envetna hedningar och djupt troende katoliker.
Varje vistelse har börjat på samma sätt. Horder av barn kommer springande nerför backen med ägg i korgar och på fat och försökt övertala oss att köpa för skolan, för utflykter, för kyrkan…
Kyrkan är gammal, de äldsta delarna tros vara från tolvhundratalet, den är fattig och beroende av privata donationer. Mörk och lätt fuktig. På en vägg tronar en staty av Jeanne d’Arc som brändes på bål av engelsmännen 1431; jungfrun från Orleans som biograferats av den svenske författaren Sven Stolpe. Under hänger en platta med namnen på alla de unga bondpojkar som dött i de båda världskrigen. Kyrkogården som låg vägg i väg bakom höga skiffermurar blev med åren full och de genom seklerna här begravda flyttades ett par hundra meter utanför byn. Den gamla kyrkogården blev trädgård åt närmsta granne. Men många, idag äldre, vittnar om hur benbitar trängt upp ur gräset när de lekt med barnen till de nya markägarna.
Det går inte att hålla sig med egen präst i denna lilla håla, byarna delar i stället på en. Vissa år står kyrkan därför tom över påsken, men när prästen kommer är påskfirandet desto större. Bilar från när och fjärran och uppklädda kyrkobesökare fyller byns enda gata.
I dessa djupt religiösa trakter står det krucifix med en lidande Jesus vid var och varannan vägkrök.
Små kapell som man ibland inte ens kan gå in i eller bara gluggar med altare, Maria och konstgjorda blommor.
Det är ofta vid ett sådant kapell som påskprocessionen börjar för att sedan under sång vandra mot kyrkan och mässan.
Familjerna från alla småslott i trakten är nästan mangrant med under denna den viktigaste religiösa helgen. Deras barn bär mörkt diskreta kläder, grått och marinblått. Färger som jag minns från min egen barndom på långfredagen, då lekarna skulle vara stillsamma.
Frankrike drabbas med jämna mellanrum av hårda stormar som sliter med sig såväl stora gamla träd som delar av hustak.
En sådan storm rev för en del år sedan ner det väldiga träkrucifix, med en ärgad två meter Jesusstaty, som stod vid infarten till byn.
Bara sockeln kvar. ”Lika skönt det”, suckade den okristna, revolutionära delen av byns invånare; de som ärvt sitt motstånd mot kyrkan i generationer. Prästerskapet ses som en symbol för adelns makt och helt lierad med denna, inte minst genom skolverksamheten.
Även här i den lilla byn var adelns och prästerskapets makt stor och de försökte på 1790-talet, efter franska revolutionen, ena sina statare och arrendatorer mot revolutionärerna i Paris. Men de strider som rasade blev i stället ett uppror mot den besuttna adeln. Här i byn sattes arkiven över födslar, avlidna och begångna brott i brand. Trots att man vet att byn härrör från medeltiden har det mesta av dess äldsta historia gått upp i rök.
Arvet från detta inbördeskrig sitter kvar i väggarna. Så fick till exempel den högerradikala kandidaten Eric Zemmour höga siffror för sitt tal om fransk värden och kristen kultur. Hans dåliga resultat i Frankrike, bara 7 procent i väljarstöd, avspeglas inte här där han fick 18 procent av rösterna.
I Frankrike kan man inte gifta sig i kyrkan, utan bara hos borgmästaren. Sedan står det fritt för den som vill att ha en religiös ceremoni i dessa byggnader, som så splittrar de gudaktiga och hedningarna.
Det var nog halvdussinet år efter den olycksaliga stormen som jag vandrade på en äng nära byn för att plocka blommor och plötsligt snavade på något hårt, dolt i det höga gräset. Jesus! Jesus i dubbel bemärkelse, min förvåning och det faktum att jag faktiskt stött på honom.
Stor, ärgad och med bara en utsträckt arm.
Det krävdes fyra man för att lyfta undan honom från ängen innan han skulle ha mejats sönder av byggmaskiner.
Nu vilar Jesus under ett körsbärsträd, armen ska ha slängts i återvinningen, kanske av samma kommunalarbetare som hivat undan honom på ängen för att slippa det religiösa fanskapet…
De ogudaktiga har sin påsk. Mest bara ett par röda dagar i kalendern. Men för de djupt troende katolikerna, så många i dessa västra delar av Frankrike är, blir det flera timmar av religiös glädje i kyrkan.
De övriga, de ogudaktiga och hedningarna, letar under tiden de runt i trädgårdarna efter chokladägg, i mängder som är nästan otänkbara för oss svenskar. Men sedan förenas de alla i en och samma avslutning på påskfirandet: middagen.
Läs även: I sällskap av en kändis
Många av de lamm som fått sätt livet till för att i biblisk tradition symbolisera Jesus och frälsandet från ondo har jag sett skutta runt på ängarna och det känns lättare att byta ut lammsteken mot ägg och lax.
Glad påsk!
Chris Forsne är statsvetare, författare och journalist. Hon har tidigare jobbat för bland andra Sveriges Television och Göteborgs-Posten och har varit Frankrikekorrespondent för flera redaktioner.
