I en tid när livet inte längre är en tålmodig väntan på belöningar efter döden är det förödande att förlora sin känsla av tillhörighet i mänsklighetens resa och att då bara se ett gigantiskt, myllrande kollektiv utan högre mål och utan syfte förutom att samla fler dagar och år. När vi fjärmar oss från historien gör vi oss inte större utan mindre, även som individer. Vi tar bort ett syfte med vårt liv som det faktiskt har, vare sig vi erkänner det eller inte. Vi kan inte undgå att leva i historia. Vi kan bara misslyckas med att märka det.

Robert L. Heilbroner, amerikansk historiker.

Det finns ingen möjlighet till förlåtelse för Putins angreppskrig mot Ukraina. Försöken till förståelse tycks obegripliga. Men vem av oss kan överhuvudtaget förstå den eller de som startar krig och låter dem fortgå i de mest absurda proportioner. Och hur skrämmande vinsterna blev och hur fasansfullt stora förlusterna?

Ändå händer det gång på gång på gång. Likaså tycks de som betraktar dem i dagens ljus förtiga minnet av vad Europa är och har varit. Så sent som för bara 77 år sedan eller mindre.

Avståndet mellan ukrainska Marioupol och Volgograd – tidigare Stalingrad – är som mellan Stockholm och Malmö.

Varje vår när tjälen går ur marken, som berättat av den amerikanske journalisten Dan Carlin, tränger alltjämt benknotor från unga pojkar och män upp ur marken norr om staden. Från striderna vintern 1942–43. En och en halv miljon, främst ryssar och tyskar, dog.

En halv miljon män, tyskar och britter, och oräkneliga mängder hästar och stridsfordon drogs ner i den djupa leran och gyttjan som bildats efter de fruktansvärda höstregnen vid Passendale i Belgien. Det tredje slaget vid Ypern sommaren och hösten 1917 har fått symbolisera galenskaperna, ja vansinnet med den systematiska slakten under första världskriget. Bara tre timmars bilresa söderut hade uppemot 800 000 dödats vid Verdun året innan.

En del har fått sina gravplatser här men i 130 000 oidentifierade, främst tyska och franska unga soldater, har fått sina kranier och övriga skelettdelar inhysta i benhuset. De kan beskådas genom små fönster. Söner, älskare, fäder som aldrig kom hem. Som bara försvann. Saknade.

Varje fransk by har sitt krigsmonument med namnet på förlorade söner. Britterna har sina ”war memorials”.

För den som reser i franska Picardie, Somme eller Normandie är det svårt att inte överväldigas av en stor melankoli. För den som går längs rader av gravar där far ligger vid son, bröder vid bröder och okända unga män, vars familjer aldrig fick ro, under vita kors eller mörka marmorplattor är det svårt att hålla tårarna tillbaka. Det är så tätt mellan begravningsplatserna där unga amerikaner, australiensare, nya zeeländare, syd- och nordafrikaner vilar.

I den lilla tyska staden Lingen, nära holländska gränsen stöter jag på ett krigsmonument där en ängel vaktar över en döende tysk soldat. Namnet på Lingens alla söner som tvångsrekryterats och dött under de bägge krigen finns inristade här.

Det finns en populär amerikansk protestsång med Peter, Paul and Mary med refrängen ”when will they ever learn?”

”Will they? Ever?” Ska vi bara sjunka ihop, kommentera våldet, döden, det monstruösa som sker i Ukraina? Trodde vi inte att vi via FN, EU och Nato hade fått ett stopp? Och då finns inte ens Vietnam, Irak, Libyen, Syrien, Jemen, Afghanistan, Serbien med i antalet döda, förluster och meningslösa fredsöverenskommelser.

Läs även: Jesus i gräset och en fransk påsk

Vi upprörs och vi glömmer. Vi upprörs igen… Över människan. Över vilka ledare som tar eller ges makten. Ukraina är närmare i tid och rum. En glädje för klickjournalistiken och en än större sorg och maktlöshet för oss betraktare.

Chris Forsne är statsvetare, författare och journalist. Hon har tidigare jobbat för bland andra Sveriges Television och Göteborgs-Posten och har varit Frankrikekorrespondent för flera redaktioner.