Det ser också ut att vara slutet på den långa rad av entusiastiska och okunniga stödaktioner där svenska grupperingar, politiska kvinno- och ungdomsorganisationer försökt bota sitt, för att citera Kakan Hermansson, ”postkoloniala skuldebrev”.

Hon är inte den enda. Olof Palme och Pierre Schori på Kuba och i Nicaragua. Ingvar Carlsson hand i hand med Zimbabwes Mugabe, Margot Wallström på Tahiti hand i hand med en okänd så kallad befrielseskämpe. Östtimor och Acehprovinsens GAM, vars upprorsledaren fick en fristad i Sverige, det breda stödet till Palestina. MPLA i Angola och ANC i Sydafrika.

Med liv och lust har Sverige givit sig in i kampen för allt och alla som kallat sig befrielserörelser och glatt strött skattebetalarnas pengar med en osviklig naivitet och brist på kontroll.

Bland de mest symbolladdade de senaste fyrtio åren har varit just Västsahara vars s k befrielserörelse Polisario fört framgångsrika PR turnéer i Västeuropa under decennier.

Många har rest till Tindouf

Otaliga svenska entusiaster inom politik, kultur och journalistik har rest ner till Tindouf i västra Algeriet där gigantiska tältläger hyst stora oftast dittvingade nomadbefolkningar. De har bott i enkla lerhus byggda av marockanska krigsfångar som dött av törst, hunger och sjukdomar. De har glatts över att unga kvinnor varit lika feta som de själva upplevt sig (Kakan igen) - utan att veta att man stoppat i unga flickor hormontabletter för att de ska bli inte bara feta men också förhoppningsvis att de redan tidigt ska börja föda många barn för att höja befolkningssiffrorna i lägret. De har genomgående varit helt ointresserade av fakta som tagits fram av internationell press och en rad tunga instanser.

Västsahara, beläget mellan Marocko och Mauretanien, har aldrig varit en självständig nation. I den stora koloniala huggsexan på artonhundratalet tilldelades Spanien med några raka drag med penna och linjal ett stycke ofruktbar öken. Lika lite som på andra ställen på den afrikanska kontinenten brydde sig européerna om huruvida någon annan hade krav på området, om det fanns historiska band.

Spanjorerna skickade trupper, byggde upp en enkel garnisonsstad vanligtvis känd med sitt franska namn Laayoune. Området är till stora delar steril sand- och stenöken men har stora fosfattillgångar och ett fiskrikt vatten.

Marocko har ständigt hävdat att området varit en del av Marocko, det har i huvudsak varit en genomfartsled för en rad stammar med förgreningar långt upp i Marrakechtrakterna och ända ner mot Timbuktu.

När spanjorerna lämnade sin koloni 1975 såg Algeriet och Libyens Gaddafi sin chans att få en öppning mot Atlanten. Man stödde en grupp unga marxister av marockanskt och mauretanskt ursprung.

Gaddafipisten

I södra Algeriet gick vad man kallade Gaddafipisten med krigsmaterial ägnat gerillan. Marockanska armén gick in, alla de nomader som vistades i området spreds, antingen österut till läger i algeriska Tindouf eller blev kvar inom det område Marocko ansåg sig ha historisk rätt till. Efter åratal av strider och entusiastiska tillrop från alla goda vänstersinnade organisationer har Marocko istället sedan decennier befäst sin makt över Västsahara där de nu bor ca 600 000 människor i städer som Laayoune och Dakhla.

Men politiskt har FN dragit benen efter sig. Frankrike och Tyskland och Trumps USA har redan tidigare givit Marocko sitt stöd. 2014 försökte svenska riksdagen förmå regeringen att erkänna Västsahara. Men då hade vekligheten t o m sipprat in i Regeringskansliet.

Och nu är de facto frågan avgjord av Spanien som vill ha goda relationer till Marocko, inte minst för att slippa se hur Marocko släpper in afrikanska migranter till de spanska kolonierna i Ceuta och Melilla. Det viktiga marockansk geopolitiska läget och dess ansträngningar för att stoppa IS inte att förglömma.

Polisario har enligt en stor rad internationella rapporter förvandlats från att ha varit en marxistisk väldrillad organisation till en knark-, vapen- och människosmugglande organisation. Gaddafi är krossad, Algeriet alltmer trött på sin skyddsling Polisario även om det spanska beslutet fick Alger att kalla hem sin ambassadör.

Den svenskättade FN-diplomaten Stefan de Mistura har i åratal rest runt i området för att mäkla fred. Ingen har egentligen brytt sig om honom.

Samma historier kan berättas om många andra av Sveriges skyddslingar. Östtimor lever helt på bidrag, GAM lade ner sina vapen och vad blev det av Zimbabwe?

Che Guevaras vapenbroder

I internationella kretsar har många tidigare revolutions- och befrielseanhängare gjort mea culpa. Den mest kände är kanske Regis Debray som gått från att vara Che Guevaras vapenbroder till att bli en konservativ borgerlig skribent och presidentrådgivare. Den franska författaren Pascal Bruckner har skrivit fler böcker på temat ”Den vite mannens tårar” och i Sverige har den erfarne författaren och journalisten Bengt G Nilsson gjort ” avbön” för en alltför pro-palestinsk och israelfientlig inställning i Timbros Smedjan.

Men den svenska myten om att the underdog alltid har rätt och den mäktige alltid är en skurk lever vidare. Utan kunskaper, utan kritik och som vanligt med mycket känslor och föga förnuft. Men idag med betydligt lägre svansföring och allt större svårigheter att tränga igenom i mediebruset.