Afrika är inte bara svältande barn i Somalia, krig och våldtäkter i Kongo. Just nu ligger två gigantiska gasledningsprojekt (NMGP) som ska omvandla en rad afrikanska länder i startgroparna. Det djärvaste är en gasledning från Nigeria till Marocko som ska dras i territorialvattnet utanför ett dussin afrikanska stater. Ett näst intill svindlande ambitiöst projekt.
Ledningen skulle kunna leverera upp till 31 miljarder kubikmeter per år. Kostnaden beräknas till 25 miljarder dollar, sträckan är 5 660 kilometer och förutom att knyta an direkt till alla kuststaterna ska även flera länder i de inre delarna av Västafrika kunna knytas an.
Vid Marocko ska ledningen dessutom anslutas till det europeiska nätet.Men förutom att vara dyrt beräknas bygget ta tid och stå klart först en bit in på 2040 talet.
Marockos grannland och ständiga fiende Algeriet satsar, trots sina egna gastillgångar, också på ett eget projekt med nigeriansk gas. Den ledningen ska dras från Nigeria över Niger på en sträcka av 4100 kilometer och med sin budget på 13 miljarder dollar bli mycket billigare. Sträckan blir kortare och projektet kan stå klart lång tidigare, redan om ett halvdussin år.
Men det kommer dras över områden som delvis idag behärskas av Boko Haram och andra terroristgrupper. Ett lockande mål för attacker.
Även om det algeriska projektet, som liksom det marockanska skulle kunna förse Europa med nigeriansk gas, beräknas stå klart mycket snabbare, är det ändå det marockanska som väcker större intresse.
Framför allt då undervattensledningen skulle förse alla de länder den passerar förbi med billig energi och hjälpa till med den ekonomiska och sociala utvecklingen. Det är då inte bara Benin, Togo, Ghana, Elfenbenskusten, Liberia, Sierra Leone, Guinea, Guinea Bissau, Gambia, Senegal och Mauretanien utan även försörja de tre inlandsstaterna Niger, Burkina Faso och Mali.
Spänningen mellan Marocko och Algeriet är mångårig och bottnar framför allt i Algeriets försök att få tillgång till atlantkusten för sin export. Det ledde bland annat till att landet, tillsammans med Libyens Gaddafi aktivt stödde den så kallade självständighetsgruppen Polisario i Västsahara under många år. Idag är Marockos annektering av Västsahara ett faktum men spänningarna består mellan Marocko och Algeriet. Så har exempelvis Algeriet stängt av sina gasleveranser till Marocko som istället försöker diversifiera sin elproduktion, bland annat med världens största solcellspark.
Vad man från marockansk sida framför är att gasledningen kommer att förbättra levnadsförhållandena i hela Västafrika, mildra ökenspridningen och bättre respektera vad kontinenten förbundit sig till när det gäller klimatskydd och miljöpolitik.
Detta är ett led i att Marocko börjar ta den plats på den afrikanska politiska arenan som landet varit avskuren från i många år. Annekteringen av Västsahara och Afrikanska Unionens traditionellt nära band till Sovjet gjorde att Marocko länge var uteslutet från att kunna delta i afrikanska satsningar.
Ett försvagat Libyen och Algeriet samt att många afrikanska länder har vänt sig mot väst eller Kina gör att den tidigare politiska påverkan mot Marocko som länge varit västallierad har försvunnit. Istället ser vi nu att Marocko som också blivit en viktig EU-partner i frågor om logistik, migration, terrorbekämpning och konstgödsel också blir en partner till Västafrikas viktigaste land Nigeria. För framtiden betyder detta att Marockos diplomatiska, ekonomiska och politiska tyngd kommer att öka.
Genom att avtal tecknas med vart och ett av de inblandade länderna och de ekonomiska kostnaderna fördelas så anses det marockanska projektet ha en helt annan tyngd och utvecklingspotential än det algeriska som egentligen enbart är en transportledning för export till Europa.
