Jag har vid ett fåtal tillfällen i mitt liv hamnat i tvister där polis, länsstyrelser och domstolar varit inblandade. En förfärande, förtärande erfarenhet. Inte enbart för att jag förlorat. Utan för att jag behandlats med en så skrämmande inkompetens, nonchalans och arrogans.

Jag hade önskat att jag vore ensam. Men det är jag inte. Jag hör det runt mig överallt. När jag talat om att klaga, att överklaga, har jag ständigt mötts av samma: strunta i det. Det lönar sig inte.

I fransk tv, som jag följer i stort sett dagligen, diskuteras ständigt bristerna inte i lagstiftningen så ofta som domarkårens sätt att tolka densamma. Laxism kallar fransmännen det. Slapphet skulle vi kanske bäst översätta det med.

Förbrytare släpps med en varning för det är ont om fängelseplatser, väntetiden för att ett ärende ska upp i rätten kan vara flera år lång. Domares egna tolkningar av lagen går före lagen. Vad man betecknar som ”småmål” skrivs av eftersom köerna är långa. Resultatet blir ett förödande misstroende mot rättssamhället.

Det värsta, sägs det i den franska debatten, är att domarna är så maktfullkomliga. Så sällan utsatta för tillsyn, en omfattande makt som påverkas av allt från politiska preferenser till ren och skär arrogans och yrkeslojalitet.

Och tänk. Nu har jag, trots att jag kämpat emot, för att jag inte ville tro att Sverige liknade Frankrike, hamnat i samma ståndpunkt: du får inte rätt bara för att du har rätt.

Rent anekdotiskt ska jag skildra mina ärenden. Det första var en fråga om ett gammalt arrende. Var gränserna gick. Jag stod där med mina exakta kartor, meter för meter, gärdsgårdar och grindstolpar.

En tomt som en rektangel med en påbyggd liggande halv triangel. Letar förgäves efter vad den figuren heter i geometrin. Men den nedre kanten betydligt kortare än den övre. När marken ska stegas upp tar domaren i fråga måttet på den lägre kanten. Kliver i stövlar längs en böjd stig mitt på tomten. Räknar varje steg som en meter, når inte ens i närheten av gärdsgården, men beslutar att här tar tomten slut. Han skaffar en rektangel där en tredjedel av tomten försvinner. Justitieombudsmannen (JO) tycker att han gjort helt rätt. Den historiska gärdsgården och de gamla grindstolparna rivs sedan för att bli underlag till en väg. En jordkällare faller delvis.

Där står jag chanslös med min karta och mitt hundraåriga kontrakt.

Min andra erfarenhet är ett sanslöst slarv från en länsstyrelse som kan sammanfattas i handläggarens fråga ”kan salamandrar klättra?”. Mark och miljödomstolen avskrev överklagandet efter en vecka, utan motivering trots en lång rad påvisade lögner och fel. Mark och miljööverdomstolen är på hugget också. Mitt i semestertiden och med osedvanlig snabbhet ges besked: Ingen prövningsrätt.

Naiv som jag var i början av ärendet talade jag till och med med en landshövding. Kanske egentligen bara för att få bekräftat att de enkom sitter där som tack för lång och trogen tjänst.

Att jag skriver om detta som självklart gör ont och får mig uppgivet rasande är inte för att berätta om egna bakslag.

Det är för att beskriva den totala brist på tilltro till våra samhällsinstitutioner som så många upplever.

Det kan var polisanmälningar som aldrig leder någonstans, det kan vara ärenden som mina men det kan också vara det som delar av media helst vill tysta ner. Hur kan vi ha ett samhälle där en kvinna som närmar sig de nittio blir våldtagen i sitt eget hem mitt på dagen? Av en för polisen redan känd sextonåring?

Hur kan en nioårig flicka våldtas och grovt misshandlas av en person vars ålder kan vara 13, 16 eller 27?

I Dals-Ed låser man nu om sig, i Skellefteå går småflickor inte fritt på stan. Men tro inte att det begränsar sig till dessa orter. Det ligger en rädsla och en misstro över vårt samhälle idag.

I senaste SOM-mätningen från Göteborgs universitet visar det sig att brott är det som oroar svenskarna mest.

Ändå hör jag det ständigt runt mig: jag bryr mig inte, man kan inte hejda utvecklingen, jag är inte så insatt.

Och jag vill ryta åt dem: Hur kan ni? Det är er plikt att bry er, att försöka sätta er in och vilken utveckling är det ni inte kan hejda?

Mina egna ärenden hade jag vunnit om fler vågat ställa upp på min sida. Men man sade rent öppet: jag bryr mig inte – eller jag vågar inte. Eller till och med: det är ingen idé.

Ensam är inte stark.

Vad är min slutsats? Sverige är inte en nation, det är en stat som styr över medborgarnas liv och alltmer kontrollerar deras foglighet. Om de styrs från Sveavägen 68 – så har de god hjälp av en opposition som bildar kartell med motståndarna.

I Frankrike visar detta sig i förödande lågt röstdeltagande. Men där måste man också aktivt anmäla sig till röstlängder. I stort sett alla måste ta sig till sin vallokal på valdagen. Den dagen röstsedeln inte bara dimper ner i brevlådan och man i veckor före valdagen kan använda köpcentrat eller biblioteket för att rösta lär deltagandet minska även här.

I ett samhälle där vi inte kan lita på våra rättsliga instanser, där vi upplever att nationen är staten och alla tar till samma mantra: jag bryr mig inte, man kan inte stoppa utvecklingen, jag är inte så insatt – där är vi redan förlorare.

Läs även: Världen revolutioneras med en puss