Det talas mycket om polarisering. Med det menar vi allt möjligt, varav en hel del inte alls handlar om polarisering. Varken striden om arbetsrätten, kriminalpolitiken eller ens migrationspolitiken är i sig uttryck för polarisering, utan följden av människors skilda intressen och åsikter. Demokratin finns till som ett system för att hantera konflikter. Det är bara i diktaturer man ibland låtsas att det inte finns några egentliga intressekonflikter inom ”folket”.

Men, när politiska läger radikaliseras och drar ut mot kanterna, när mitten krymper, när kompromissviljan försvinner, när föraktet och animositeten människor emellan växer, när vi i allt högre grad börjar tänka på våra politiska motståndare som onda – det är då vi har att göra med polarisering, och det är något som förgiftar samhället och försvagar demokratin.

”Det sämsta alternativet är enpartistater, därefter kommer tvåpartistater.” Det sa den världskände amerikanske sociologen Jonathan Haidt i en lång och intressant intervju på brittisk tv häromdagen. En gång i tiden fungerade de två amerikanska partierna som paraplyorganisationer till en mängd lokala och spretiga politiska rörelser. Åsiktsskillnaderna var enorma inom partierna, åsiktsöverlappningen dem emellan stor. Men i slutet av 1990-talet likriktades partierna alltmer, inte minst på grund av att enskilda politiska ledare svartmålade och fiendeförklarade motståndarsidan. Systemet med primärval gynnar en radikal retorik. Och med sociala medier-logiken har tendensen eskalerat under 2010-talet. 

I USA har det gått så långt att en betydande del av republikanska väljare tycks benägna att ursäkta attacken på Capitolium förra veckan. Vänstersidans radikalisering syns på universiteten, i Hollywood, på de stora företagen, och handlar om att placera in människor i grupper som antingen offer eller förtryckare. Slutsatserna och kraven går ibland så långt att de blir direkt auktoritära. På det mellanmänskliga planet innebär polariseringen att familjer går sönder på grund av politisk oenighet. Och allt färre uppger att de skulle kunna tänka sig att gifta sig med någon som röstar på ”fel” parti. 

“Moralen till vänster fokuserar på omsorg om de svaga och på idéer om rättvisa. Högermoralen innehåller också detta, men består dessutom av uppfattningen att gränser, hierarkier och auktoriteter är viktiga komponenter i ett samhälle."

Jonathan Haidt är framför allt känd för sin bok ”The Righteous Mind” från 2012. I den förklarar han varför i grunden hyggliga och anständiga människor drar så olika politiska slutsatser. Det handlar om moral, och om var man har sin tyngdpunkt. Moralen till vänster fokuserar på omsorg om de svaga och på idéer om rättvisa. Högermoralen innehåller också detta, men består dessutom av uppfattningen att gränser, hierarkier och auktoriteter är viktiga komponenter i ett samhälle. Lojalitet värderas också högre inom högern än vänstern. Och frågan är om inte lojaliteten är den dimension som drivit fram polariseringen på högerkanten. Uppbackningen kring Trump beror naturligtvis på maktambitioner hos republikanska politiker. Men idén om lojalitet har kunnat användas som en moralisk täckmantel. 

En femte dimension i Haidts moralpsykologiska modell kretsar kring helighet och renhet. Just nu återfinns den inom vänstermoralen och appliceras på det identitetspolitiska fältet. Det kan ta sig uttryck i att personer som tillhör historiskt privilegierade grupper ska erkänna sin skuld, att den som uttalar sig på ”fel” sätt om könstillhörighet får stämpeln som ”fobiker”, eller att digitala mobbar kräver att personer med misshagliga åsikter sparkas eller fråntas sin plats i debatten. Det är en djupt mänsklig reflex, att avkräva andra vördnad inför det man själv finner heligt. Men det driver på polariseringen.

Sverige är inte USA. Vårt flerpartisystem är det enskilt viktigaste skyddet mot den totala polariseringen. Men även här spirar och gror föraktet och de illvilliga tolkningarna.

Haidts recept är att vi försöker leva oss in i våra politiska motståndares moraliska universum. Givetvis finns det hycklare, hatare, demagoger, och folk som inte har något högre mål än egen makt. Men när vi utgår från att åsikterna hos majoriteten av våra motståndare har ett moralpsykologiskt fundament, minskar aversionen medborgare emellan. Det kan behövas.

Foto: Miller Center, CC BY 2.0, via Wikimedia Commons