Det är plågsamt att vandra runt på gatorna i Kristianstad. Hur kan man göra så här? Hur kan man som kommunpolitiker slita sönder sin stads historiska själ? Den gamla bebyggelsen i Rådhuskvarteret har blåsts ut. Några fasader har lämnats kvar men i övrigt är det modernistiska lådor och stora glasväggar. Och detta skedde 2014. Inte på 1960-talet, när man kanske inte visste bättre, när man kanske inte förstod hur mycket man skulle komma att sakna det som för alltid hade förstörts. Som Klarakvarteren i Stockholm. Nej, nyligen, 2014. 

Ungefär samtidigt öppnade ett groteskt köpcentrum mitt inne i stadskärnan, Galleria Boulevard. Så här åtta år senare står det fortfarande delvis outhyrt. Det var för stort för den lilla staden. Guld- och betongmonstret fungerar som en ogenomtränglig barriär mellan stadskvarteren och grönområdet ner mot ån – som nu är öde och trist. 

Alla Sveriges kommunpolitiker borde få åka på studieresa till Kristianstad, för att vaccineras mot den moderniseringspandemi som i våg efter våg har svept och fortfarande sveper över landet. Efter Kristianstad körs de till Malmö, får titta på bilder av hur Carolikvarteren såg ut förr, och därefter vandra runt på samma gator och riktigt känna skillnaden i atmosfären. Avslutningsvis släpps politikerna av i Lund, vid domkyrkan från 1100-talet. Där kan de få stå och titta på det löjliga rostbruna metallannex som domkyrkorådet låtit bygga på platsen framför en av våra allra äldsta stenbyggnader. De ska titta tills det gör ont i ögonen, och under tiden betänka att den krälande plåtlarven vann det prestigefyllda Kasper Sahlin-priset 2012. 

Det är sådant som belönas i de kretsar där arkitektur ritas och bedöms.

Man kan åka nästan vart som helst i Sverige och med sorg och förundran studera hur politiker och arkitekter har tillåtits vanställa ort efter ort. Så mycket vackert som har rivits, så många gamla miljöer som har förstörts, så många anskrämliga byggnader som har rests i stället. Billigt, brutalistiskt, industriproducerat, asymmetriskt, deprimerande. Plats efter plats har förfulats och förstörts med stål och betong, cementplattor och överdimensionerade fönsterväggar. Gamla stationshus har rivits och nya, själlösa ”resecentrum” smällts upp precis överallt. Om detta, och mycket annat sorgligt, kan man läsa i den nyutkomna reportageboken ”Kriget mot skönheten” (Timbro Förlag, 2020) av Fredrik Kullberg.

Nej, allt nytt är inte fult, allt gammalt är inte vackert. Och ibland måste viss kulturbebyggelse maka på sig för samtidens behov. Men den respektlöshet varmed vårt kulturarv behandlas av lokalpolitiker runtom i landet är något annat. Den har inget med medborgarnas behov att göra – det är politikerna som inte vet vad de ska göra om de inte får förändra, modernisera, sätta kommunen på kartan och vinna tävlingar. 

Just nu gäller det Uppsala slott. För samtidigt som det pågår en absurd kulturdebatt om något namn på något rum i någon konstskola i Stockholm, står verkliga kulturvärden på spel i Uppsala. Tydligen behöver konstmuseet som är inhyst på slottet mer plats, och därför försöker S, V och L tvinga fram att det ska uppföras en rektangulär, minimalistisk, svårt anakronistisk tillbyggnad. Därutöver planeras en enorm hiss, från Svandammen upp till åsen där slottet ligger. Tillbyggnaden och hissen kommer att förändra miljön och upplevelsen av platsen radikalt.

Kära Uppsalapolitiker, avstå, låt bli, behärska er. Låt inte Uppsala slott bli ytterligare en symbol för hur beskäftiga politiker har vandaliserat vårt gemensamma kulturarv. Låt folk även fortsättningsvis kunna ta en kaffe och en semla på Konditori Fågelsången, och från uteserveringen titta upp mot det blekröda 1500-talsslottet utan att behöva fastna med blicken på en naken stålkonstruktion. Det vore värt mer än alla Kasper Sahlin-priser i hela världen.