Den amerikanske presidenten Joe Bidens beslut att stödja kraven på undantag från skydd av immateriella rättigheter för vaccin mot covid-19, speglar hur hårt det globala trycket på att säkra en allmän vaccintillgång är. Men världens fattiga lider även av många andra sjukdomar som kan förhindras och behandlas – sjukdomar som får svåra sociala och ekonomiska konsekvenser.

Försummade tropiska sjukdomar – såsom elefantiasis, trakom, flodblindhet och inälvsparasiter – förekommer knappt i utvecklade ekonomier. Men bland människor som lever i extrem fattigdom är dessa de vanligaste sjukdomarna. Ungefär en miljard människor världen över – inklusive mer än 750 miljoner människor som lever under Världsbankens fattigdomsgräns på $1,90 (ungefär 16 kronor) om dagen – lider årligen av NTD:er (”Neglected Tropical Diseases,” försummade tropiska sjukdomar).

Deras lidande kan vara extremt. NTD:er orsakar allvarlig smärta och långsiktiga handikapp, vilket ofta leder till social stigmatisering. Bland barn stör infektioner utbildning och orsakar undernäring, skadar intellektuell och kognitiv utveckling samt hämmar fysisk utveckling. Och genom att störa utbildning och arbete gör NTD:er att människor fastnar i fattigdom.

Trots detta, och samtidigt som nästan 17 miljoner friska levnadsår förloras årligen på grund av NTD:er, så kan dessa sjukdomar ofta förhindras, och många kan behandlas med några enkla piller. Att säkerställa en bred tillgång på sådan medicinering skulle inte bara ge uppenbara hälso- och humanitära fördelar, utan också ge påfallande hög, varaktig social och ekonomisk avkastning.

Låt oss begrunda inälvsparasiter, den vanligaste – och enklast behandlade – av NTD:erna. År 1998 började vi studera ett folkhälsoprogram som tillhandahöll behandling (avmaskning) mot inälvsparasiter för tiotusentals grundskoleelever i Kenya. Genom att använda en randomiserad (slumpmässig) kontrollstudie kunde vi på ett pålitligt sätt mäta programmets kausala (orsaks-) effekt genom att jämföra skolor där behandlingen tillhandahölls med i övrigt identiska skolor där behandlingen inte tillhandahölls.

I de skolor där behandlingen tillhandahölls uppmätte vi förbättringar för mått på barns hälsa liksom en betydligt högre elevnärvaro. Därefter följde vi i en två decennier lång insats ett representativt delprov bestående av flera tusen av dessa barn. Ungefär vart femte år genomförde vårt forskarlag undersökningar för att samla in information kring dessa individers inkomster och levnadsstandard, liksom boendeval och andra livsutfall.

Resultaten från denna ovanliga longitudinella datainsamling är förbluffande. Efter tjugo år rapporterade individer som hade tillhandahållits avmaskningsbehandlingen i skolan – dessa var då i sen tjugoårsålder eller tidig trettioårsålder – att de hade 13 procent högre timlön och spenderade 14 procent mer på konsumtionsvaror än de som inte hade tillhandahållits behandlingen. De hade också i mycket högre utsträckning flyttat till större tätortsområden, som Nairobi, vilket gav dem bättre ekonomiska möjligheter.

Med tanke på att en årlig avmaskningsbehandling kostar ungefär $0.50 (drygt 4 kronor) per barn när den genomförs i stor skala så är avkastningen på denna investering i barnhälsa astronomisk och den lönar sig flera gånger om. Lyckligtvis har myndigheterna i Indien, Kenya, Nigeria, Etiopien och Pakistan förstått detta och arbetar därför med NGO:er (icke-statliga organisationer) för att implementera mass-avmaskningsprogram som för närvarande når över 280 miljoner barn varje år. Men mycket jobb återstår för att nå de närmare 600 miljoner barn som fortfarande löper risk att smittas av inälvsparasiter.

Detsamma gäller NTD:er mer allmänt. Under de senaste två decennierna har statliga organ, ideella organisationer och bilaterala och privata donatorer gjort enorma framsteg i kampen mot dessa sjukdomar genom att använda extremt billiga och kostnadseffektiva behandlingar. Resultatet är att vi är närmare att besegra NTD:er än någonsin. Men vi är inte där än.

Med covid-19 har en ännu större del av världens befolkning hamnat i fattigdom – vilket ökat sårbarheten för försvagande sjukdomar – därför är nu tiden inne att fördubbla ansträngningarna i kampen mot NTD:er. Men ökade anspråk på regeringsbudgetar och större konkurrens om finansiering tycks bromsa, och till och med vända, framstegen.

Den brittiska regeringen – en global ledare inom innovativa biståndsprogram – meddelande precis att de skulle skära ner 90 procent av sin finansiering till NTD:er. Som ett resultat av detta beslut kommer miljontals människor bli utan behandling, och många mediciner som redan finns på plats kan komma att förgås på grund av avsaknaden på pengar till distribution. För världens mest sårbara befolkningar kommer konsekvenserna att vara katastrofala.

Därför måste vi uppmana den brittiska regeringen att återta sitt beslut och likaså uppmuntra andra regeringar att fylla finansieringsgapet. NTD-interventioner är några av de mest kostnadseffektiva globala hälsoinvesteringarna som kan göras, särskilt i en tid av ökande fattigdom och sjukdomsspridning. För att få slut på den plåga som NTD:er utgör och för att skydda världens fattigaste människor måste vi sluta försumma de försummade tropiska sjukdomarna.

Michael Kremer, mottagare av Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne 2019, är universitetsprofessor i nationalekonomi vid University of Chicago och Director of the Development Innovation Lab. Edward Miguel är professor i miljö- och resursekonomi och Faculty Director of the Center for Effective Global Action vid University of California, Berkeley.

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.