I veckan inleddes Ramadan, muslimernas heliga fastemånad. Det är en tid av både andakt och fest för världens omkring 1,7 miljarder muslimer.

För de flesta muslimer förknippas Ramadan med högtidlighet, givmildhet, gemenskap och familjeliv. Men den långa fastan tycks också ha negativa konsekvenser.

Internationell forskning har börjat kartlägga effekterna av fastan. Eftersom Ramadan följer månens cykler, flyttas fastemånaden bakåt omkring tio dagar varje år, jämfört med den vanliga kalendern. Vidare bestäms den dagliga fastan av solens upp- och nedgång. Variationerna i tid gör Ramadan till ett tacksamt forskningsobjekt – ett slags återkommande naturligt experiment med enkelt definierade kontrollgrupper i den egna populationen.

I flera vetenskapliga artiklar har forskarna Douglas Almond, hälsoekonom vid Columbia university, och Bhashkar Mazumder, numera ekonom vid Federal Reserve Bank of Chicago, undersökt följderna för fosterutvecklingen hos de gravida kvinnor som i olika grad deltar i Ramadan. Deras fynd (1, 2, 3) har lett till att en rad vetenskapsmän har börjat intressera sig för fältet. Forskningsresultaten har varit skrämmande.

De som i sitt tidiga fosterstadium utsatts för fasta har i genomsnitt visat sig få lägre födelsevikt, sämre hälsa, kortare livslängd, högre grad av psykiska besvär, sämre studieresultat och lägre arbetskraftsdeltagande.

Effekterna är påtagliga. En studie fann exempelvis att den som varit foster under Ramadan som vuxen arbetar 4,5 timmar mindre per vecka än andra. Det motsvarar ungefär en tioprocentigt sänkt produktivitet för individen. Under en livstid blir det ett avgörande handikapp. Givet att Ramadan påverkar ungefär tre fjärdedelar av alla graviditeter, om än olika mycket, får effekterna stora konsekvenser globalt. 

Timur Kuran, professor i statsvetenskap och islamiska studier, sammanfattade forskningsläget i en översiktsartikel. Han konstaterade att ”bevisen är överväldigande för att fasteritualen, som den praktiseras i dag, tynger ned den globala ekonomiska konkurrenskraften i muslimska samhällen”. Särskilt pekade han på de psykiska besvär som forskningen härlett till fosterskador från fastan. ”Psykiska sjukdomar härstammande från att ha exponerats för fasta under den första månaden i livmodern står för 15 procent av alla psykiska besvär bland muslimer”, refererade Kuran.

Fastemånaden är inte obligatorisk. Den som är sjuk eller svag avråds från att fasta. Gravida kvinnor är uttryckligen undantagna från fastan, om de befarar att de själva eller fostret kan ta skada. 

Samtidigt utgör fastan en av islams fem grundpelare. Många uppfattar att fastan är en religiös plikt, oavsett vilka påbud som egentligen gäller. Forskningen visar att gravida kvinnors deltagande i fastan är högt. I traditionellt muslimska samhällen fastar omkring 80 procent av de gravida, enligt en mätning. Men även i sekulära västerländska samhällen firas Ramadan av uppemot 50 procent av de gravida, enligt tyska, brittiska och nederländska studier.

Det faktum att fastan tycks ha svårast konsekvenser tidigt i graviditeten är ytterligare ett problem. Många fastande kvinnor vet antagligen inte ens att de är gravida.

Det ska tilläggas att forskningsresultaten inte är entydiga. Det finns metodologiska svårigheter, både i att fastställa vem som är muslim och därmed få ett korrekt urval, och gällande huruvida det är näringsbrist eller andra beteendeförändringar som spelar in. Det finns vidare studier som inte har funnit några säkerställda negativa effekter på fosterutvecklingen. Dessutom finns det forskning som visar på Ramadans positiva effekter. Dels ger deltagandet i den religiösa ritualen ett ökat välbefinnande (hos mamman, alltså). Dels kan festligheterna vid iftar – den måltid som bryter fastan vid mörkrets inbrott – faktiskt innebära en mer varierad kost än vanligt. 

Ändå hoppas Timur Kuran på att fastan fasas ut bland gravida genom en allmän beteendeförändring. ”Kanske kommer det en dag då muslimer ser med förakt på fastande gravida, på liknande sätt som gravida rökare behandlas runtom i världen, åtminstone bland utbildade.”

I Sverige avråder islamiska auktoriteter gravida från att fasta då hälsan kan äventyras. Rekommendationerna kan se lite olika ut, eftersom islam är en religion med rik variation av uttolkningar. Här skulle samfunden dock kunna förbättra rådgivningen. 

Svaret från shiamuslimska Islamportalen att ”en gravid kvinna i sina sista graviditetsmånader behöver inte fasta” står i direkt strid mot forskningsfyndens fokus på skador under tidig graviditet. Sunnimuslimska Islam.se placerar ansvaret på den gravida kvinnan, och avråder från fasta enbart om hon känner fruktan: ”Fruktar den gravida kvinnan under ramadan för sig själv eller för sitt ofödda barn bryter hon fastan”. Hikmainstitutet råder likaledes: ”Om en gravid kvinna eller en ammande kvinna inte befarar att hon skall skada sig själv eller sitt barn på grund av fastan, så är hon förpliktigad att fasta som vilken annan normal kvinna som helst.” Sajten Fråga imamen menar dessutom att gravida ska inhämta läkares bedömning för att avgöra – vilket lägger ribban tämligen högt för att avstå. 

Ett annat problem med råden är att åtskilliga islamiska auktoriteter uppger att gravida måste kompensera för utebliven fasta genom välgörenhet eller i ett senare skede, vilket minskar incitamenten att avstå här och nu.

Det bästa vore en tydlig rekommendation till gravida att avstå fastan helt, åtminstone tills alla vetenskapliga rön om skadlig påverkan på fosterutvecklingen är motbevisade.

Hur Ramadan praktiseras bland gravida i Sverige, och vilka eventuella konsekvenser detta har, är tyvärr obeforskat. Ointresset kan tyckas som en gåta, givet att Sverige närmast ansetts vara världsledande i mödrahälsovård samt forskning om sexuell och reproduktiv hälsa. Kanske beror universitetens kallsinnighet på att forskning om negativa konsekvenser av viss religiös praktik kan leda till stigmatisering av redan utsatta grupper.

Här borde regeringen ta initiativet och beställa forskning från exempelvis Socialstyrelsen. Islam har på kort tid – dessutom på grund av politiska beslut – blivit Sveriges näst största religion. Antalet muslimer i Sverige uppskattas till ungefär 800 000 personer. Att inte ta reda på hur detta påverkar samhället är att fly från ansvaret. Detta vältras i stället över på muslimska kvinnor som redan kan antas ha en svag position.