Hedersförtryck präglar en kvinnas smärtsamma uppväxt. Men hon går vidare. Ett dödsfall river upp minnena, och hon söker hjälp men möts av kalla handen. Och frågar sig varför. Johan Grant svarar.
Hej Johan.
Jag heter Reina och jag hatar de förtryckande hedersnormerna i min kultur och snart också den svenska psykologkåren.
Jag kom hit med mina föräldrar som kom som flyktingar från Syrien. Vår resa var fruktansvärd. Jag har varit med om saker som gjort att jag har haft stora svårigheter med saker i mitt vuxna liv.
Att som tonåring få se min bästis pappa skjutsa henne till och från en dejt och efteråt fråga henne hur det var, var för mig en av de starkaste och mest positiva upplevelserna jag har varit med om. Det kändes i hela kroppen. Jag ville också ha en sån pappa och sån familj men det vara bara att drömma om.
Jag anser mig vara sekulär och numera frigjord. Men min resa har varit svår. De muslimska delarna av min släkt har tagit avstånd från mig under tiden och jag har varit tvungen att byta stad för att skapa mig ett nytt liv. Under gymnasietiden var det som svårast. Killarna med arabisk bakgrund i skolan trakasserade och tyckte att de hade rätt att tafsa på mig, de kallade mig för arabiska knulldockan, för de ansåg sig ha rätten att göra det, då jag inte följde de arabiska normerna. De såg på mig som en smutsig människa. Jag hade ingen i familjen som stöttade mig, jag levde i konstant ångest och stress. Och detta är något svenskar inte förstår.
För jag kan inte gå hem till mina föräldrar och säga att killarna säger så om mig. Både mamma och pappa skulle kalla mig för hora om jag gjorde det. Du kan jämföra det med att en svensk tjej blir våldtagen, kommer hem och berättar det för sina föräldrar och att föräldrarna tar avstånd från tjejen. Det händer såklart inte. För oss som inte har frihet eller föräldrar som försvarar en blir skammen dubbel. Det här förstår inte svenskar. De tycker det luktar gott med vattenpipan och att det är en härlig stämning i förorterna. Men med det kommer också brutaliteten. Åh så exotiskt. De tänker inte att gulliga gubben som säljer exotiska kryddor har en unken syn på kvinnor och kontrollerar kvinnorna i familjen med järnhand.
Min irakiska bästa vän dog för snart två år sedan under fruktansvärda förhållanden. Hennes mamma är sekulär och ville att hon skulle få en sån begravning. Men begravningen approprierades av den muslimska delen av släkten. De religiösa gubbarna vars söner kallat henne hora, vällde in och tog över begravningen. Ingen orkade och tordes stå emot.
Den svenska sjukvården gav sitt benägna stöd att få henne tvagad och insvept istället för begravd i den klänning hon älskade. Hon, som hatade de normerna och allt som hade med Allah och mullor att göra tvingades begravas på ett sätt som var emot allt det hon trodde på. De skändade hennes kropp och hennes frihetslängtande själ. Jag försökte i min egen sorg och förtvivlan trösta mamman så gott det gick.
Det rev upp alla gamla sår, all min strävan och priset jag betalat som ung kändes förgäves. Allt skit jag blivit utsatt för bara kulminerade och exploderade där och då. Total ångest och panik. Jag mådde dåligt och sökte hjälp på en enhet som erbjuder traumabearbetning.
Där träffar jag en ung manlig psykolog och berättar min berättelse. Jag behövde få ur mig all min ilska och rädsla och använde grova ord för jag var så jävla arg och panikslagen. Jag tänkte att det här är ett tryggt rum, han finns här för mig och fångar upp mig. Min hjärna spelade upp bilder av hur de där gubbarna skändade min bästa väns lik. Terapeuten var väldigt tyst, sa nästan ingenting men satt hela tiden med huvudet på sned och log. Jag upplevde att han var rädd. Inte för mig utan för det som kom ur min mun. Han sa det inte rakt ut men det märktes att han tog avstånd, som om jag var smutsig. Efter ett tag avbröt han behandlingen och sa att han skulle sluta. Jag tror inte att det var sant utan uppfattade det som en undanflykt.
Jag har efter det träffat en privat psykolog på Östermalm som reagerade ungefär likadant. Efter tre inledande samtal tackade hon för sig. “Jag hör vad du säger men jag kan inte hjälpa dig. Jag har för mycket just nu”, var hennes svar. Jag tänkte att hon var ett mähä och jag fick upplevelsen av att hon var bara van vid att jobba med någon som hade stress på jobbet eller mådde dåligt efter att ha blivit dumpad av sin pojkvän.
Jag känner mig dubbelt kränkt, både av händelserna och av terapeuterna som vägrade hjälpa mig. Så min fråga till dig är, varför fick jag inte hjälp när jag behövde det som mest? Är vi med hedersproblematik och klan/grupproblem för läskiga för er? Jag vill gärna gå till en psykolog som inte är gjord av fjädrar.
Hälsningar
Reina
Hej Reina,
Du tar upp ett ämne som är tabu i psykologkåren. Jag blir väldigt illa berörd av din historia och tycker din förtvivlan och ditt raseri är sund. En ström av friskt vatten i en dyig sjö.
Jag önskar jag kunde säga att du bara haft otur och råkat ut för två ovanligt dåliga representanter för kåren. Men tyvärr kan jag inte det. Stora delar av psykologkåren präglas av konformism och politisk korrekthet i frågor som rör hederskultur. De flesta psykologer kommer från medelklassen och har svårt att relatera till den verklighet du beskriver. Jag tror många blir rädda för ditt ursinne på grund av det du beskriver. De kan inte riktigt relatera till dina erfarenheter och förstår inte djupet i rädslan och skammen.
Jag gjorde en sökning i sökfunktionen på Psykologtidningens webbplats på orden hederskultur, hedersförtryck och hedersvåld och en i en Facebookgrupp för psykologer. Resultatet var talande. En enda träff i Psykologtidningens på ”hedersförtryck”, en artikel om #metoo-rörelsen. I övrigt inte en enda träff.
Jag vet att det finns kollegor som förstår problemens omfattning och djup (250 000, antagligen långt fler, uppskattas leva i hedersförtryck) men de talar inte om dem av rädsla för att missförstås och utpekas som rasister. Vi har sopat problemen under mattan och låtit en ideologiskt driven klick dominera samtalet och förstärka hederskulturen genom att exotifiera, förneka och attackera dem som försöker tala om problemen. Dessvärre skiljer sig psykologkåren inte från det övriga samhället på denna punkt. En psykologstudent uttryckte det träffande som att “80 procent håller tyst om 80 procent av vad de tycker 80 procent av tiden”.
Att du mötts av undfallenhet och rädsla är ett svek. Man har strött salt i dina sår istället för att hjälpa dig. Det är en stor skam.
Dina frågor handlar ju om vad det är för fel på psykologkåren, men jag vill ändå säga några saker som kanske handlar om dig. Använd det bara om det känns användbart.
Dina erfarenheter är verkligen otäcka. Jag tror det är bra om du förstår och accepterar att andra kan ha svårt att relatera till dem. Många svenskar, särskilt finlemmade psykologer, kan inte relatera till ditt hat och starka språk. De blir rädda och tror att du är sjuk. Kanske diagnosticerar dig med “islamofobi”? Vad de glömmer är att det inte är en fobi om man, som du, vet varför man avskyr något.
Missförstå mig rätt. Jag menar inte att du ska hålla tyst eller ta ansvar för att skydda andra. Men se till att din ilska inte ställer sig i vägen för det du vill säga till andra. Visa att du förstår att det du har att berätta inte är något för veklingar. Om du visar mod och respekt så är du en modell för andra. Ingen vill vara en liten lort.
Jag tycker också att du ska vara mycket mer noggrann när du väljer psykolog. Ta inte för givet att den du möter är kompetent. En titel och en skylt behöver inte säga så mycket. Jag vet att många som haft det tufft inte förstår att de kan unna sig bra saker. Behandla dig själv som det finaste du har. Var lika omsorgsfull i valet av psykolog som i andra viktiga val i livet.
Jag vet inte var du står i allt det här som hänt. Du skriver att du haft stora svårigheter att leva ett vuxet liv. Om du fortfarande vill ha hjälp att bearbeta dina trauman rekommenderar jag dig att söka upp någon med egna erfarenheter av den kultur du kommer ifrån. Undvik dem som behandlar dig som att du bara har en sjukdom som skall botas. Se till att du talar med någon som förstår vad du pratar om och som kan hjälpa dig att både hantera dina nojor och din kärlek till friheten. Någon som kanske har ett par fjädrar till hands men som inte är gjord av dem.
Allt gott!
Johan
Johan Grant är fil. dr, leg. psykolog och rådgivare i ledningsfrågor.
Har du en fråga till Johan? Skriv till fragajohan@bulletin.nu.
Rättelse: En tidigare version av artikeln kunde tolkas som att en boolesk Google-sökning på Psykologtidningen och hedertermerna gav noll resultat, när det i själva verket handlade om sökfunktionen på webbplatsen. Därtill angavs felaktigt noll resultat i sökfunktionen, när i själva verket ”hedersförtryck” gav 1 resultat på Psykologtidningens webbplats.