Hej Johan,

Jag är 37 år och jobbar som kommunikationsdirektör i ett bolag och har hamnat i en kris. Jag är helt förvirrad och vet knappt upp och ner längre. 
 
Jag har suttit i ledningsgruppen för företagets svenska verksamhet i tre år och trivts verkligen jättebra. Jag kom hit som trainee och fick tidigt mycket uppmärksamhet och ansvar. Jag hade svindel i början men kände snart att vingarna bar och jag fick kvitton att mitt arbete gav resultat.

Det är en mansdominerad bransch och jag är enda kvinnan i ledningsgruppen. Vår VD, Peter, är väldigt utvecklingsinriktad, okonventionell och modig. Han var en av de första i koncernen att ta in en kvinna (mig) i ledningsgruppen och han har varit enormt uppmuntrande och ofta stöttat mina idéer som annars ibland avfärdas som ”intressanta men orealistiska”. Kulturen är rätt omodern men jag har aldrig känt mig negativt särbehandlad som kvinna. Tvärtom!

För två månader sen vände allt. I mitt utvecklingssamtal med Peter ägnade han större delen av tiden åt att berömma mina strategiska förmågor och hur nöjd han är med ett av mina projekt. Mot slutet av mötet tar han plötsligt upp att han inte tror att jag är någon bra ledare för min avdelning. Han sa att han tänkt rätt länge på det här och att han fått ”många signaler” från personer i min grupp.

Hela upplevelsen var märklig. Jag fick i och för sig tuff kritik i senaste medarbetarundersökningen, men mycket av den var helt oproportionerlig.

Jag har drivit ett förändringsarbete och tvingats göra nedskärningar eftersom pandemin slagit oss hårt.  Jag ville så klart veta mer konkret vad som sagts och av vilka, men han svarar att han inte kan lämna ut andra och att jag måste lita på honom. Jag fick en chock. Varför har han inte sagt något tidigare!? Det kändes som att mattan slets bort under mina fötter och jag föll rakt ner i ett hål.

Jag var arg och började gråta vilket jag verkligen avskyr. Att han sen inte svarade gjorde det värre. Jag mådde nästan illa och har sedan dess mått dåligt och ältat mycket. Jag känner att jag vill hämnas på dom som pratat skit om mig. Jag vet bland annat att jag har en person i gruppen som gärna vill ha min position. Samtidigt har jag en gnagande känsla av att Peter inte är helt ärlig.

Det är något som spökar men jag förstår inte riktigt vad det är? Jag har börjat tänka att han kanske drar undan sitt stöd så fort jag fått problem. Vi har haft några personer som han lyft upp tidigare som plötsligt bytts ut. Nu sitter jag med känslan av att det är min tur.

Jag vill försöka återupprätta mitt förtroende men känner i magen att ”det här kommer aldrig att gå”. Jag har börjat förbereda mig på att bli utköpt men vill inte ge upp. 

Vad tycker du jag skall göra? Tacksam för all input. 
 

SVAR:
 
Hej Anna.

Du är i kris. Du trodde läget var på ett sätt och plötsligt förändras saker.  

Det är förstås svårt för mig att ha en klar uppfattning om vad som pågår här, men dina beskrivningar väcker en del funderingar som jag vill dela med dig. Använd det bara om det känns meningsfullt och gör dig klokare.

Jag är mycket kritisk till medarbetarundersökningar i anslutning till stora förändringar och nedskärningar. Ett otyg! Det riskerar ”kommersialisera” relationen mellan medarbetare och chef där medarbetare kan rösta ut chefer av helt fel anledning.

Du säger inget om hur dina resultat sett ut tidigare eller vad du själv tänker om ditt ledarskap nedåt. Men om folk springer till Peter med skvaller så är det ett symptom på att något inte står rätt till. Vad, vet jag inte, men du behöver börja förstå vad som pågår och demonstrera att du har modet att ta itu med det. Och Peter gör fel som blir mottagare av detta. Han borde hjälpt dem att placera kritiken där den hör hemma,  nämligen hos dig.

Jag anar att du har en konfliktundvikande chef. Det värsta man kan ha i ett sånt här läge. Det kan kännas som att luta sig mot en gardin. När människor inte säger vad de egentligen tänker måste du gissa och då öppnas det där svarta hålet du sjunker ned i. Mitt intryck är att han är så mån om att skydda dig att han börjat behandla dig som en porslinsvas. Du behöver demonstrera att så inte är fallet.

Din utmaning nu är att förstå vad tusan som pågår egentligen. Hjälp Peter och förklara att du mycket hellre vill ha hans uppriktiga tankar i rollen som VD snarare än hans stöttning från personen Peter. Lägg inte skulden någon annanstans än hos dig, demonstrera din vilja att utvecklas och kräv en möjlighet att räta upp situationen. Är han klok kommer han att ge dig det. Gör han inte det så är något fel. Antingen med honom eller med ert samarbete. Och då kommer det sannolikt inte att fungera i längden tyvärr.

Du är inte den första enda kvinnan i en ledningsgrupp. Jag har träffat på rätt många och ser ett mönster. Jag är rädd att du blivit en representerat för ”Kvinnan”.  Det är inte en funktionell roll utan en återvändsgränd och fängelse. Den mänskliga dynamiken, i vilken du själv är en aktör,  reducerar dig till en stereotyp.

Kanske ”den lovande och intressanta, men ostadiga kvinnan som behöver stöttning och inte riktigt klarar att leda sin grupp”?

Någonting säger mig att det funnits ett inslag av idealisering av dig. Och på den följde, som på beställning, biljetten till resan ned i desillusioneringens mörka källare. För det är så det är beskaffat. Idealisering bygger på önsketänkande. Uppskattning och stöd däremot är något annat. Det bygger på realism.

Det här mönstret är destruktivt. Det blir en lustiger dans där det som på ytan framstår som progressivt egentligen är konservativt. Ett sätt att undvika förändring av en kultur genom att  göra förändringar på ytan. Det handlar inte om att människor är onda eller dumma utan om hur vi människor ibland fungerar i grupp. Om det här väcker genklang i dig kan det vara ett tecken på att det är ett sånt här mönster ni kört in i.

Jag anar mellan raderna att du kanske blev lite förblindad och smickrad av uppmärksamheten och upphöjdheten du fick inledningsvis. Om det ligger något i det kan det ha förmörkat ditt omdöme och förmåga att uppfatta vad som egentligen händer. Och det är aldrig bra. Du kanske också idealiserat din VD och ursäktat honom för sina egenheter i stället för att se mer nyktert på hans styrkor och svagheter?

Du måste först bestämma dig för om du vill kämpa för att återupprätta hans förtroende. Eller om du faktiskt tappat förtroendet för honom och skall gå vidare. Mycket talar ju för att du har goda möjligheter på arbetsmarknaden.

Du vill ge det en chans. Det är rätt. Ni skall inte  ge upp lätt.  Klargör att du inte vill klamra dig fast om han absolut inte tror på dig, men be om en rimlig chans att räta upp saker. Tämj dina tårar i ett sådant samtal och demonstrera att du inte är en porslinsvas.

Kör så det ryker!

Johan

Johan Grant är legitimerad psykolog, fil dr och ledarskapsexpert.

Vill du också få en fråga besvarad av Johan Grant? Mejla fragajohan@bulletin.nu

Johan Grants första frågespalt: Generation YZ sämre rustad att hantera motstånd