Hej!

Jag har en fundering som inte är så specifik och personlig kanske, men jag skulle ändå vilja höra dina reflektioner över en sak jag funderar mycket på.

Jag upplever att människor tystar ner saker istället för att tala om dem. Jag ser det i samhället i stort. – Ökad gängkriminalitet, slarv med skattepengar, fuskande i skolan eller jihadist-influenser på SR.

När jag var ung på 70-talet tycker jag vi grälade mycket mer om politik och annat. Man pratar idag mycket om polarisering men jag tycker det var minst lika mycket bråk då, men mindre räddhågset och försiktigt.

Är det så eller är det bara i mitt huvud och vad beror det på? Skulle vilja höra psykologens reflektioner kring detta.

Hälsningar

Brita

SVAR:

Hej Brita.

Att ha hemligheter, dölja, mörka och lägga locket på, är lika gammalt som skadligt. Men i takt med att samhället blir mer öppet och transparent blir det faktiskt både svårare och mindre accepterat att dölja saker.

Jag tror din känsla också kan ha att göra med att vi uppmärksammar, och inte längre tolererar, att människor döljer och lägger locket på i samma utsträckning.

En del menar att tribalismen och Vi-Dom tänkande ökar som en effekt av att vi känner oss mer sårbara och söker hemhörighet i vår gruppidentitet, som alltmer baseras på våra åsikter. Jag tror det ligger en del i det. Om inte annat är det ett meningsfullt sätt att försöka förstå människor och sätta det vi alla erfar och oroas av i ett sammanhang.

En annan sak som kan inverka på det du beskriver är det som en del kallar för känslomässig polarisering. Med det menar man att vår känslomässiga tolerans för olika uppfattningar har minskat. 

Vi blir mer upprörda över varandra än tidigare. Istället för att bara tycka att någon har dåliga idéer, så upplever vi andra som ondskefulla eller moraliskt förkastliga.  

Vi-Dom tänkande parat med känslomässig polarisering, är en explosiv brygd, som gör att vi avhumaniserar varandra. – Om ”Den Andre” inte bara har fel, utan är ond, så spelar det ju ingen roll hur jag bemöter eller behandlar vederbörande. Hatet ges fritt spelrum.

Vårt fokus på god stämning och trygghet gör också att många lätt uppfattar dålig stämning som ett misslyckande. Vi försöker hålla uppe en fasad av att vara överens istället för att vara det. Men fasaden är ömtålig som ett äggskal och ovanpå den trippar vi på tå.

En av världens mest berömda organisationstänkare, Harvardprofessorn Chris Argyris, säger att miljöer som sätter moral, tillfredsställelse och lojalitet före lärande, kompetens och rättvisa, stagnerar istället för att utvecklas. Vår svenska motsvarighet, professor Mats Alvesson beskriver också i sina böcker hur detta förstör organisationer och gör människor ”funktionellt dumma”.

Du nämner problemet med Sveriges Radio och den journalist som riktat udden mot SÄPO samtidigt som hon haft en relation till en jihadist som SÄPO pekat ut som en risk mot landets säkerhet. Jag har också tänkt mycket och förundrats över hur man hanterar det och tycker det är illustrativt.

När chefen till den som brutit mot de etiska reglerna valde att handlägga det som ett personalärende, måste han ha övervägt att det fanns andra aspekter av ärendet. I efterhand visar det sig vara så, genom att människor börjar ställa frågor. 

Det vi nu ser är hur ledningen, istället för att erkänna att det faktiskt inte är självklart att detta var rätt val, insisterar på att det var det och kräver att få lägga locket på. Om man lyssnar på argumenten så märker man att de går ut på att det vore omoraliskt, illojalt och okänsligt (alltså skulle drabba den enskilda journalisten) att hantera fallet annorlunda. 

I verkligheten är detta förstås inte helt sant. Alla förstår att journalisten ombetts sluta för att slippa dras i offentligheten och på så sätt rädda sitt eget och SR:s ansikte. Så under fanan av hänsyn, moral och lojalitet döljs en massa saker som säkert är lite – eller mycket – pinsamma.

Effekten blir att misstänksamheten ökar och kraven på öppen redovisning blir ännu starkare. SR:s ledning ska naturligtvis, i det läge som uppstått, medge sina brister och sätta viljan att lära sig högre än viljan att framstå som att man har koll på allt.

Shameful shame is shameful har jag hört någonstans. Jag tycker det är ett jättebra och tänkvärt uttryck! Om vi döljer skammen blir den än mer pinsam. För det är när vi försöker sopa igen spåren efter pinsamheter som det skapas en massa strunt och dumheter i våra institutioner: Bland vännerna, i familjen, i skolan, på jobbet och i politiken.  

Jag hoppas du har någon nytta av dessa reflektioner och bjuder dig på ytterligare ett citat:

The most fundamental assumption of the underground managerial world is that truth is a good idea when it is not embarrassing or threatening – the very conditions under which truth is especially needed.

Chris Argyris

Med vänlig hälsning

Johan

De åsikter som framförs i krönikan är skribentens egna.