Fyra år efter att orden yttrades har Leif Östlings retoriska fråga inte bara blivit ett språkligt allmängods utan också en nyckel till förståelse och därmed även till befrielse:

”Vad fan får jag för pengarna?”

Visst, vi får många, många bra saker för pengarna, men det har vi faktiskt ingen anledning att vara tacksamma för. Jag tackar inte livsmedelsaffären eller bilhandlaren för att de tillhandahåller och säljer ätbar mat respektive åkbara fordon till mig. Då är jag kund och inte mottagare av allmosor. På samma sätt är vi medborgare och inte undersåtar. Vi är politikernas och statsmaktens uppdragsgivare, det är våra pengar, och vi ska ha valuta för dem. 

Därför fungerar frågan som en nyckel till förståelse, när vi reflekterar över också annat vi får för våra pengar:

Vi får Morgan Johansson.

Vi får Lena Hallengren.

Vi får Mikael Damberg.

Vi får Ann Linde.

Vi får Stefan Löfven.

Vi får också Annie Lööf, Anders W Jonsson och Fredrick Federley.

Vi får Dan Eliasson som generaldirektör på Migrationsverket. Dan Eliasson på Försäkringskassan. Dan Eliasson som Rikspolischef. Dan Eliasson på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Dan Eliasson på Kanarieöarna (där han förment myndighetsleder genom distansarbete). Och numera därtill, Dan Eliasson på elefantkyrkogården (benämning på generaldirektörer utan eget fögderi som är placerade på Regeringskansliet).

Vi får ett av västvärldens största gap i sysselsättning mellan infödda och invandrade.

Vi får lärare och bibliotekspersonal som måste gå med larm på sig efter hot.

Vi får tiotals ouppklarade mord, dödsskjutningar av förbipasserande, hot om våld, våld mot och mord på vittnen.

Vi får hedersvåld och statligt uppdragstagande forskare som hävdar allt tal om hedersvåld att vara rasism.

Vi får mördare som kan rymma under ledsagade promenader och som under sin flykt begår nya mord.

Vi får klanvälde, klanbaserad kriminalitet och klanuppsatta vägspärrar.

Vi får genusvetenskap, intersektionalism, post-kolonial teori och vithetsnormsstudier.

Men med själva frågan om vad vi får för pengarna, får vi ett enkelt analysverktyg om det svenska samhällets tillstånd, den svenska välfärdsstatens funktionsförmåga och vad våra pengar – våra skatter och offentliga avgifter – används till. Och vi får också en allt klarare insikt om misshushållningen med pengar, resurser och människor.

Frågan och dess svar, blir därmed också en av nycklarna till befrielse.

Det finns en oerhört positiv och konstruktiv kraft i konstaterandet att vi får Morgan Johansson och Dan Eliasson för pengarna. Ty med tanke på kvaliteten på leveransen, kan man kräva att antingen få mer och bättre för pengarna eller att inte betala för undermåliga tjänster och odugliga tjänstemän

Det är ingen slump att den italienska nobelpristagarens i litteratur (1997) Dario Fos mest kända verk är pjäsen ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” (1974), och att han fick priset med Svenska Akademiens motivering, att han ”i medeltida gycklares efterföljd gisslar makten och upprättar de utsattas värdighet”.

Att Fo skrev sin pjäs från en vänsterposition är mindre relevant i detta sammanhang. Ty det går en tankekedja från den obstinata frågan ”Vad får jag för pengarna?” till hållningen att, ifall det är Dan Eliasson jag får för pengarna, då vill jag inte vara med att betala för sådan inkompetens. Den tankekedjan upprättar just de utsattas värdighet. De som utsätts för en allt dyrare statsmakt som levererar allt sämre.

Då kan också färden mot ett bättre sakernas tillstånd stärkas med än fler som anträder den vägen.

Thomas Gürs kolumn publiceras varje vecka på onsdagar – årets alla veckor.