KRÖNIKA. Omtumlad och sömnstörd – dock med ett sorlande julrimsmedvetande – låg jag härom natten halvvaken och yrade:

Kära bulletäng, du är en god gratäng som en gång varit äng, dra inte för din gardäng eller lägg dig i din säng, det kan bli ett skönt häng med och utan fläng, du är då inte så jävla bäng …

Apropå fläng betyder det ju inte bara dum i huvet eller tokig, utan också fart eller hastighet. Och inte för att jag delar de italienska futuristernas övertro på mer eller mindre maskinell speed, ity fart innebär också fara. (Emellertid ser jag fram emot att skamlöst kunna ta mig fram i flygande fläng, det vill säga vilsamt stillasittande ombord på ett random jetplan.)

Det är i mitt fall fara värt att drabbas av storhetsvansinne, eller förresten lika gärna mindervärdeskomplex. Det har hänt så mycket det senaste året att helt tossig kan man bli. Fara å färde, heter det också. Eller far och flyg. Eventuellt i frid. "Hals- und Beinbruch”, som vi lärde oss på tyskan i plugget.

Jag har hursomhelst efter ett högklackat arm- och handledsbrott fraktats i ambulans till samma sjukhus i Berlin som Navalnyj låg på, fast före honom. Sedan bandagerad och munskyddad resa i tyska, danska och svenska tåg till Öland och vår nyöppnade byaffär i Södra Möckleby.

Vidare flytt av stallplats för hästen, plötslig bekantskap med Sollidens slottsfogde inför en planerad utställning nästa sommar med min gamla släkting Axel Lekander i Borgholm. Spontan kram och nakenbad med Cecilia Uddén vid Gåsesten, böter för fortkörning i Resmo, räddning av mekanikersnillet Kjelle som bytte min ihopgaffade gamm-Volvos kilremmar på Seby Motor samt gillrande av musfällor under diskbänken i min familjs gamla kåk.

Slutligen flyttkörning norrut i en envägshyrd, gigantisk, hypermodern och skräckinjagande Jeep Compass från Degerhamn till Farsta, Bandhagen och slutligen Globen. Min son var med och begrep som tur var både hur man startade och tankade. Det rymdraketliknande fordonet blinkade, pep och tutade och varnade huller om buller. Bullertinskt.

Jag som trodde att bara högermänniskor lurades och hycklade (utom min pappa). 

Ja, nu alltså Bulletin. En redan nästan sönderskvallrad avis. Men oss knäcker ni inte. Eller åtminstone inte mig, gammal i gården men med på noterna och färden. Jag har passerat så många stationer under decennierna. En del har varit stickspår:

Som när jag på det yuppiestinna 80-talet under inflytande av en världsrevolutionär socialist (”Vi är förstås emot systemet och ska störta det, men inte dra oss för att utnyttja det!”) lånade pengar för att köpa min hyresrätt på Södermalm när den omvandlades. Och jag, upphettad av enfaldig kovärme, skrev in fanskapet som hälftenägare. Varvid han kunde sälja sin etta svart.

Eller hur det nu var, något jävla mygel i alla fall och låneräntan låg på sådär 12,75 procent. Socialisten krävde hälften av marknadsvärdet när vi skildes och han flyttade ut efter nio månader. Vilket han fick. Omoraliskt men lagligt, viskade hans kvinnliga advokat till mig. ”Skurk!”, ropte pappa, min terapeut och nästa boyfriend.

Jag som trodde att bara högermänniskor lurades och hycklade (utom min pappa). Jag som trodde att allt, eller rätt mycket, skulle vara för evigt (kärleken). Eller omedelbums elimineras (kärnkraften).

Apropå atomkraft. Så här trodde vi, alls inte bara the old moi som var ung och fräsch under Linje 3-demonstrationen till Stockholms stadion inför folkomröstningen 1980: att vi, ledda av Gudibrallan, Ebba Grön, Dag Vag, KSMB och Pink champagne, var den ljusnande framtid. En flergenerationell, ny och snällare människosort.

Vi voro tusenden, vi var 1977 års Tältprojektets arvtagare fast ballare, vi ska ha varit 25 000 pers! Dessutom frihetligare och queerare än gubbarna kring Musikens makt i Sveriges framstjärt Götejävlaborg. Skåningarna hade vi redan med oss. Stry Terrarie! Torsson, Wilmer X!

Det hette inte identitetspolitik på den tiden, men så var det nog. Fast vi såg oss inte så mycket som offer (förutom beträffande Stockholms bostadspolitik, då ändå många av oss i längden blev vinnare) utan som ett jämlikt och antihierarkiskt avantgarde i den fortsatta kampen för den marxistiska idén om filosofi på morgonen och fiske på eftermiddagen.

Vet inte hur vi tänkte om varifrån stålarna skulle komma. Men kommer faktiskt ihåg ett kalas där den då halvunge Carl Bildt pratade om bortskämda arbetare.

Därtill situationisterna och Marx svärson Paul Lafargue med sin ”Rätten till lättja”. Fantasin till makten, låt betongen blomma, ”Bigger cages, longer chains!” Och ”Häng stalinisterna högt”. Kropotkin, Fourier, Engels, Barcelona 1936, matroserna i Kronstadt 1921.

Vet inte hur vi tänkte om varifrån stålarna skulle komma. Men kommer faktiskt ihåg ett kalas där den då halvunge Carl Bildt pratade om bortskämda arbetare. Jag kan ha fel här, men tror mig ha snörpt på munnen och diskret grymtat av fasa innan jag lämnade köket. Och inte blev det bättre av att en högervriden kostymkille bjöd upp och kallade mig ”punkälva”. Men all heder åt festfixaren Lena Adelsohn Liljeroth som orkade vara Journalisthögskolan i Stockholms enda obeslöjade moderat mellan 1978 och 1980.

Och om jag nu får påminna dagens nyprudentliga kvinnor, män och mittemellan, queera som heterofila, så blev we too förstås antastade gång efter annan. Våldtäkter förekom och vi grät, aborter gjordes och vi grät och gladdes. Klamydia och flatlöss flödade. Men vi fick skojiga samtal och spännande sex i samma veva.

Det senare har ännu inte utlovats av Bulletins befälhavare. Men man vet ju aldrig. Och kan alltid hoppas. Guds frid i stugan, kamrater!

TEXT: NINA LEKANDER
Journalist och krönikör på Bulletin