President Emmanuel Macrons försprång gentemot tvåan, Marine Le Pen, har krympt till ynka sex procent. Trea ligger ultravänsterns kandidat Jean-Luc Mélenchon medan den i höstas så uppmärksammade nykomlingen, invandringskritikern Eric Zemmour, nästan halverat sitt stöd.

De traditionellt största partiernas, socialisterna och republikanerna, kandidater är chanslösa.

Vad är det som hänt i fransk politik?

Det stora flertalet väljare kommer gå till valurnorna för att de anser att de bör, men utan entusiasm.

Emmanuel Macron som försökt rida högt på sin roll som medlare i Ukrainakriget har nu hunnits upp av sitt mediokra facit vad gäller sociala reformer på hemmaplan. Som vanligt i fransk politik i valtider har nu också en ekonomisk skandal tornat upp sig. Det har avslöjat hur franska myndigheter och ministerier tagit hjälp av privata konsultbyråer som McKinsey och betalat ut mellan 1,5 och 2,5 miljarder Euro per år. Siffrorna diskuteras men faktum att en av de största byråerna, McKinsey, dessutom uppges inte betala någon skatt i Frankrike.

Macron själv skyller på bristande kompetens inom förvaltningen. Den bilden delas inte av fransmännen som behandlar höga statstjänstemän mer eller mindre som adel.

Populistrer

Men att två så kallade ”populistiska” kandidater som Marine Le Pen och Jean-Luc Mélenchon nu på allvar hotar Macron beror inte enbart på att de kommer med omfattande löften om ekonomiska och sociala förbättringar för alla de fransmän som lider av allt högre levnadskostnader, el, drivmedel och matpriser, men också på etermedias makt.

Public service anklagas i Frankrike, precis som i Sverige, för att vara vänsterorienterat. I och med det stora misslyckandet för socialisternas kandidat, Paris arroganta borgmästare, Anne Hidalgo, har Mélenchon utmålats som ett alternativ för besvikna socialistväljare. Mélenchon, en lysande men brutal talare, är för vad han kallar en ”kreolisering” av Frankrike och stödjer sig inte minst på invandringsröster och på en radikal såväl som en socialdemokratisk vänster utan andra trovärdiga kandidater.

På samma sätt har media på alla sätt försökt utmåla sin tidigare kollega Eric Zemmour, som invandringsfientlig extremhöger. Zemmours krav på lag och ordning har ställts mot Mélenchons stora förakt för poliskåren och dess agerande mot hans väljargrupper.

Ny bild i Public service

Public service har i år valt att ge en ny bild av Marine Le Pen, tidigare så avskydd, som en mjuk moderlig kandidat med ett nedtonat politiskt budskap vad gäller invandring och mer inställd på sociala reformer och ekonomiska förbättringar. Zemmours högerlinje har hjälpt Le Pen att framstå som ett mindre hotfullt alternativ.

Efter den första valomgången på söndag, där tolv kandidater ställer upp, återstår den andra och avgörande valomgången den 24 april. Att Macron blir den ena av de två finalisterna verkar obestridligt - men valet kommer att avgöras av förlorarna. Här återfinns miljöpartiets, kommunisternas, olika landsbygdspartiers och syndikalisters kandidater.

Kommer de uppmana sina anhängare att rösta på den ena eller andra av finalisterna? Kommer de hörsammas eller blir det soffliggarna som avgör valet?

Men den franska maktkampen är långt ifrån över med presidentvalet. I juni blir det val till nationalförsamlingen och då kan alla de partier som förlorar nu i april göra sig hörda igen. Många statsvetare spekulerar redan i att Macron, om han vinner nu, då helt kan förlorat sin nuvarande majoritet och därmed få en ytterst begränsad roll framöver. Vad det betyder för Europa och EU är att Frankrike i det läget kommer att bli mer insulärt, mer låst och i god fransk sed kommer presidenten och nationalförsamlingen göra allt för att göra varandras liv surt. Resultatet kan lätt bli något övriga EU-medlemmar får lida av.

Läs även: Macron nobbar presidentvalsdebatter – hänvisar till Putin