Kultur förklarar i hög grad brottslighetens omfattning och karaktär. Det är inte en åsikt, utan fakta. Likaså är det främst vår kultur som avgör förekomsten av korruption – eller snarare frånvaron av sådan. Korruptionen i Sverige är den fjärde lägsta i världen, enligt Transparency International. Något att vara stolt över, skriver Fredrik Kärrholm.
KRÖNIKA. Svenska tjänstemän – poliser såväl som bygglovshandläggare – är så gott som omutbara. Det förekommer bestickning, och mer ofta vänskapskorruption, men det är relativt ovanligt. Att så är fallet beror inte i först hand på övervakning och straffhot, utan värderingar. Mutor är något närmast otänkbart för de allra flesta befattningshavare och medborgare.
Dessa värderingar innefattar också en pliktkänsla i form av respekt för demokratiskt stiftad lag och allmän regeletik. Även den polis som finner en lag tvivelaktig eller rentav orimlig kommer upprätthålla den, för att det är Lagen (med stort L). Det gäller i stort som smått. När det kom tiotusen asylsökande under några veckor hösten 2015 upprätthöll polisen ordningen för att möjliggöra invandringen, och när regeringen ändrade uppfattning upprättade polisen gränskontroller i enlighet med den nya inriktningen.
Det hör emellertid inte till ovanligheterna att polisen uppmanas att bortse från lagen. Det kan handla om ett utvisningsärende, ett ringa narkotikabrott eller ett frisläppande av en farlig gängkriminell. Från tyckare till både vänster och höger görs stundtals gällande att polisen i olika situationer borde göra ”det rätta”. Lyckligtvis hörsammas inte sådant.
I Washington stormades Kapitolium. En del frågade sig varför nationalgardet inte var på plats under det pågående våldsamma upploppet. Svaret var för att de saknade order om att infinna sig. Men strunta i det, följ er övertygelse, menade i övrigt omdömesgilla. Det är ett farligt rättesnöre, eftersom människors övertygelse varierar.
Just nu sprids fotografier på beväpnade soldater i beredskap som sover i kongresshuset. Troligtvis hade flertalet av dessa soldater hellre sett en republikansk majoritet i bänkarna, om man får tro opinionsundersökningar som görs bland de väpnade styrkorna i USA. Men detta till trots ligger de där, på obekväma och hårda stengolv utanför senatens mattbeklädda kammare, redo att skydda verksamheten innanför dörrarna.
All politisk makt och varje konstitution bygger på förmågan att upprätthålla det statliga våldsmonopolet, ytterst genom vapenmakt. Det demokratiska systemet förutsätter därmed att människorna i de polisiära och militära institutionerna – som bemästrar våldet – högaktar lagstyret. Denna ordning kan dock inte tas för given.
Statskupp är inget överhängande hot i Sverige, men låt oss inte vara naiva (igen). Den civiliserade demokratin är än så länge blott en historisk parentes. Idén om denna samhällsordning är knappt femhundra år gammal, och förverkligades för bara omkring ett sekel sedan. Den är på inget sätt ett naturtillstånd.
Sverige har dessutom skapat goda statsstrukturella förutsättningar för ett olagligt maktövertagande, genom en centralisering av polisen och försvaret.
Ingen vet vad framtiden för med sig. Det finns därmed goda skäl att vårda och stärka det plikttrogna ämbetsmannaidealet. För det ändamålet kan nog mer göras. Förslagsvis kan en sak vara att noggrant tillse att varje myndighetschef utgör en klanderfri förebild, tillsatt endast på grund av förtjänst och skicklighet. Det kan förebygga både korruption och kuppmentalitet.
TEXT: Fredrik Kärrholm
Fredrik Kärrholm är författare, kriminolog och polisinspektör i Stockholm. Han har skrivit Polishandboken, utgiven i flera upplagor sedan 2009, samt boken Gangstervåld, utgiven 2020. Kärrholm har en mastersexamen i kriminologi från Cambridge University.
Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.
