Fredsförhandlingarna om Rysslands krig mot Ukraina är en teater som inte ger fred

Situationen kring fredsförhandlingarna om Ukraina i mitten av december 2025 har blivit en lärobokillustration av Sokrates fras: ”Jag vet endast att jag intet vet.”. Informationsfältet utgör en kokande kittel där dussintals ”insikter”, ”läckor” och expertbedömningar dagligen flyter upp och spricker som såpbubblor. Politiska analytiker och journalister analyserar varje kommatecken i tjänstemäns uttalanden, diskuterar finurliga scheman för potentiella territoriella utbyten och gissar vilken kompromiss den ukrainska sidan är beredd att göra under press från sina västerländska partners.

Detta gigantiska, bullriga arbete skapar en illusion av rörelse, av en global process. Men när man skjuter undan denna täta ridå av spekulationer och halvsanningar öppnar sig en skrämmande bild av tomheten i alla dessa diskussioner. Och i dess centrum finns just den där ”elefanten i rummet” som alla envist föredrar att inte lägga märke till i värmen av analytiska bataljer. Och denna ”elefant” är Kremls oförändrade position.

Vad händer kring förhandlingsprocessen och varför påminner den allt oftare om inte mer än tomma dispyter? Låt oss försöka reda ut dessa frågor.

Skuggteater: vad ”insikterna” i media egentligen handlar om

Rubrikerna i media glittrar med fraser i stil med ”aldrig tidigare skådat genombrott”, ”fundamental förändring av position”, ”snart fred” och så vidare. Någonstans i slutna kabinett i europeiska huvudstäder pågår förhandlingar om kvadratkilometer territorium, om formler och säkerhetsgarantier, om miljontals människors öden. Den ukrainska delegationen befinner sig i ett tillstånd av konstant anspänning: någonstans måste den ge efter, någonstans – inte gå med på några kompromisser alls.

Denna oändliga berättelse om förhandlingsdramat håller uppmärksamheten utmärkt, skapar en illusion av superaktiv politisk handling. Men vid närmare granskning visar sig hela detta informationsflöde vara förvånansvärt innehållslöst.

Ingen av de ”sensationella” läckorna innehåller konkreta, verifierbara detaljer om det framtida avtalet. Det är alltid allmänna ord: ”territoriernas status diskuteras”, ”garantier övervägs”. Men vad diskuteras egentligen? Det finns inget svar – det finns bara ”insikter från källor”.

Man får intrycket att själva diskussionsprocessen har blivit ett självändamål, en ritual som måste utföras för att kunna redovisa inför världsopinionen: ”Se, vi försöker närma oss fred”. Men ett samtal som saknar målet att förändra huvudaktörens position förvandlas till tomhet.

Nyckeln till fred – i Kreml

Och krigets huvudaktör, vars position utgör fundamentet för hela konflikten, döljer inte ens sina avsikter. Vladimir Putin har under hela denna tid, inklusive sina senaste uttalanden i slutet av 2025, talat extremt tydligt och otvetydigt.

Han talar inte om kompromiss. Han talar om att uppnå alla uppsatta mål för sin militära operation. Han konstaterar erövringen av nya bosättningar och förklarar att denna takt och karaktär av handlingar ”helt passar” Ryssland och kan fortsätta hur länge som helst. Han står fast vid samma maximalistiska positioner som han började invasionen med. Och detta är inte retorik för internt bruk – detta är en direkt direktiv som gör alla diskussioner om ”flexibilitet” eller ”ömsesidiga eftergifter” från den andra sidan meningslösa.

Nyckeln till att avsluta kriget finns inte i europeiska konferensrum, inte i Vita huset och inte ens i Kiev, utan i Kreml. Och denna nyckel är vriden till läget ”krig”. Så länge detta är fallet saknar alla förhandlingar i grund och botten diskussionsämne. Vad ska man förhandla om om en av parterna öppet deklarerar att den nuvarande situationen passar den – det vill säga fortsatt stridshandlingar? Detta är en retorisk fråga.

Krig och diplomati: två parallella världar

I mitten av december i år observerar hela världen existensen av två absolut parallella och icke-korsande processer. Å ena sidan – den diplomatiska processen: timslånga rundor, tröttande tvister, pressmeddelanden om ”konstruktivt utbyte av åsikter”. Å andra sidan – den militära processen: offensiver, motattacker, försvar, beskjutningar, mobilisering, offer.

Dessa två parallella linjer går sida vid sida, men man får känslan av att de, som i ett geometriskt system, aldrig kommer att mötas. Kriget upphör inte på grund av förhandlingarna, och förhandlingarna närmar sig inte krigets slut. De existerar i olika plan och betjänar olika behov: det ena – kraft och ideologi, det andra – behovet av att visa världen en skenbar strävan efter en lösning.

USA:s president Donald Trump drömmer verkligen om ett effektfullt fredsavtal, om en överenskommelse som kommer att föra in hans namn i historieböckerna. Men dessa drömmar krossas mot en enkel och hård verklighet: för att sluta fred behövs två som vill ha fred. Nu sitter det dock bara en sida vid bordet som är redo för dialog om vapenvila – det är Ukraina. Och den är inte heller särskilt angelägen om några kompromisser.

Men den andra sidan för samtalet utan att släppa vapnen ur händerna och har inte ens för avsikt att äntligen gömma undan dem. Putin ser på allt som händer med välvilja: så länge förhandlingarna pågår vinner han oändligt med tid. Tid som behövs för att fortsätta kriget. Däri ligger nyckeln till paradoxen i situationen som den ser ut just nu.

En fasad som skymmer det fortsatta kriget

Vi har ett storslaget simulakrum bakom vilket en bitter sanning döljer sig: förhandlingarna har inte blivit ett verktyg för att avsluta kriget, utan ett verktyg för att förlänga det. De skapar ett slags ”alibi” för alla parter, vilket gör det möjligt att påstå: ”Vi gör ju något, vi sitter inte still!”. Att analysera i en sådan situation blir i grund och botten att analysera luft: en uppsättning rykten, insikter och spekulationer som medvetet är frikopplad från huvudfaktorn – den ryska ledningens vilja att fortsätta stridshandlingarna.

Så länge denna vilja hos Kreml inte förändras, så länge Putin inte kommer till slutsatsen att det inte är fördelaktigt för honom personligen att fortsätta konfrontationen – kommer allt att förbli bara politisk teater. Och vi har idag inte de minsta grunderna för att hävda att Rysslands ledare är nära sådana slutsatser. Både hans offentliga retorik och hans handlingar säger ett: jag kommer att fortsätta kriget, och ni kan prata om vad ni vill.

Resultatet: kriget fortsätter ändå. Och det verkar som att det kommer att fortsätta även under 2026.