Facebook noscript imageGangsterrappen är en produkt av medelklassens våta drömmar
Per Gudmundson
Ledare
Gangsterrappen är en produkt av medelklassens våta drömmar
Yasin. Foto ur SVT:s omdiskuterade dokumentärfilm Exklusivt: Yasin (2020). Filmen går att se på SVT Play.
Yasin. Foto ur SVT:s omdiskuterade dokumentärfilm Exklusivt: Yasin (2020). Filmen går att se på SVT Play.

Man tänkte sig att människan i grunden var god, men att hon bröts ner av förtrycket i det förhärskande systemet. Befriad från bojorna skulle hon blomma ut och förverkliga det klasslösa lyckoriket. Kriminalitet och annat antisocialt beteende blev med detta synsätt ett slags revolutionära handlingar. Sunda protester mot ett ruttet statsbygge. De kriminellas kultur var således värd att lyssna på.

Rapparen Yasin heter egentligen Yasin Abdullahi Mahamoud och är född 1998 i Rinkeby. Han sitter häktad misstänkt för stämpling till människorov. Han är tidigare dömd för grovt vapenbrott och tillhör det kriminella nätverket Shottaz. 

”Vi bör ändå lyssna på gansterrapparen Yasin”, uppmanade Aftonbladets ledarsida nyligen. Enligt tidningen är han ”en av landets främsta samtidsskildrare” (6/12-20).

Jag vet inte det, jag. Själv kommer jag mest att tänka på Konvaljen.

Konvaljen (MNW, 1975) var Lennart Konvaljen Johanssons självbetitlade soloalbum. Han hade skivdebuterat några år tidigare, på samlingsalbumet Kåklåtar (MNW, 1972), strax efter att han hade släppts ut från fängelset Hall. 

Skivorna var ett resultat av den medelklassigt progressiva rörelsens ambition att stimulera en folklig kultur hos samhällets mest utstötta. Man hade en förhoppning om att finna en svensk motsvarighet till den amerikanska bluesen. En autentisk kultur sprungen ur det yttersta förtrycket. Man letade i fängelserna.

Konvaljen var en av de första som de unga vänsteraktivisterna träffade på i jakten på fängelsemusik. Han dokumenterades av de etnologiskt inriktade musikforskarna vid Svenskt visarkiv redan år 1969. Han blev rörelsens stjärna.

Omslaget till samlingsalbumet Kåklåtar (MNW, 1972) utgjordes av konstnären Bosse Kärnes verk "Jag har fastnat i straffmaskinen".

Den progressiva rörelsens föreställningar hade ett enormt inflytande på samhället. Man tänkte sig att människan i grunden var god, men att hon bröts ner av förtrycket i det förhärskande systemet. Befriad från bojorna skulle hon blomma ut och förverkliga det klasslösa lyckoriket.

Kriminalitet och annat antisocialt beteende blev med detta synsätt ett slags revolutionära handlingar. Sunda protester mot ett ruttet statsbygge. De kriminellas kultur var således värd att lyssna på.

På soloalbumet kompades Konvaljens spoken word av några av proggens mest uppburna musiker, från band som Nationalteatern och Samla Mammas Manna.

Det var inte första gången som den svenska medelklassen intresserade sig för fängelsekundernas själsliv. År 1944 hade bokförlaget Bonniers gett ut diktsamlingen Genom ett galler. Fängelsevers, där författaren Peder Bläck gav sentimentala och sorgstänkta skildringar inifrån cellen. År 1957 följde Peder Bläck upp med boken Kåkfarare, också på Bonniers. Kanske fanns det en marknad för det exotiska, kanske var böckerna ett utslag av den framväxande existensialismen.

På samlingsalbumet Kåklåtar två decennier senare framförde proggrörelsens frontfigur Konvaljen faktiskt texter av Peder Bläck. Det gick alltså att uppvisa en musikalisk och lyrisk tradition, förvaltad inom fängelsemurarna. En autentisk kultur. Precis som de progressiva hade förutspått!

Konvaljens egen historia var inte heller att leka med. Den illustrerade perfekt teorierna om det sociala arvet och det systematiska förtrycket i den rådande världsordningen. Så när Konvaljen uppträdde på scen under de här åren, innehöll hans framträdanden alltid en skildring av hans tragiska – och komiska – livsöde. Den finns med på soloalbumet, i låten ”Resocialiseringsblues”.

”Jag är född i Karlstad. Jag föddes på kåken där.
Morsan, hon satt där för olaga rusdrycksförsäljning och hemkokning, hon.
Efter amningstiden tog de mig till en sån där uppfostringsanstalt.
När de hade hållit på att uppfostra mig i en jäkla massa år, 
så var jag på väg till min första kåkvolta:
en sån där statlig behandlingsprocedur på ett år och sex månader.”

Senare musikforskning har tittat närmare på Konvaljens historia. 

Det visar sig att han inte alls är född på kåken i Karlstad. I prästbetyget står det tydligt att han är född i Kristinehamn. Och mamman satt inte alls inne, och sysslade inte alls med olaga rusdrycksförsäljning. Hon jobbade på sjukhus, precis som pappan. Konvaljen hamnade inte alls på uppfostringsanstalt efter amningstiden. Och så vidare.

Konvaljens livsöde lät bra. Men det var bara påhitt.

I musikdocenten Dan Lundbergs bok Kåklåtar – fängelsevisor som identitetsmarkör och kulturarv (Gidlunds 2017), berättas hur Konvaljens historia kom till. Inför lanseringen av samlingsalbumet ville han ha något som gjorde hans bakgrund mer intressant för målgruppen och mindre personligt utlämnande. Så han stal en kompis barndom. Inför första tv-intervjun ringde Konvaljen hem och varnade mamma för hur det skulle låta, och bedyrade att han aldrig någonsin skulle förneka henne. Han ville försäkra sig om att föräldrarna inte blev ledsna i tv-soffan utan tvärtom skulle förstå varför han ljög om sin uppväxt.

Så var det med den autenciteten.

Man kan förstås hävda att det finns en högre sanning. En poetisk sanning. Konvaljen förvaltade uppenbarligen en autentisk fängelsekultur. Han sjöng ju Peder Bläck!

Men namnet Peder Bläck... Låter det ändå inte lite för bra?

Börjar man efterforska namnet Peder Bläck finner man snart att det är en pseudonym. I dag vet man att bakom signaturen döljer sig författaren Ernst C:son Bredberg. Han var en litterär mångsysslare, verksam inom allt från lyrik till krigsskildringar och kioskromaner under flera decennier. Han var många saker. Katolik, högerradikal, medlem i Sveriges nationella förbund och hängiven pro-falangist och Francovän under Spanska inbördeskriget (och efter). Men han var ingen kåkfarare. Hans skildringar inifrån murarna var av allt att döma rena litterära konstruktioner.

Konsertaffisch för bl a Konvaljen, gjord av konstnären Adrian Honcoop för KRUM (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering). Foto: Ur Håkan Agnsäters samling Affischerna 1967–1979.

Så hur hade det egentligen gått till när musiketnologerna på Svenskt visarkiv upptäckte den svenska kåkfararmusiken? 

Tydligt inspirerade av amerikanska forskares fältarbeten bland den svarta befolkningen hade man hört sig för på svenska fängelser. Fanns det möjligen någon av internerna som spelade instrument? Fanns det några sånger som skildrade livet för straffångar? Ryktet spred sig att det fanns ett intresse.

Fängelsekunder är knappast mindre lyhörda än andra människor. Självklart fanns det enstaka som kunde spela gitarr, eller munspel. Och i fängelsebiblioteken hade välvilliga föreståndare sett till att det fanns inkännande dikter om livet bakom murarna: Peder Bläck. Så internerna tog vad som givits och skapade vad som efterfrågats.

Det var inte första gången ambitiösa etnologer hade framkallat exakt det beteende de sökt.

Gangsterrappen erbjuder på liknande sätt vad de vänsterprogressiva vill höra när de söker efter förklaringar till brottslighetens utveckling och samhällets misslyckanden.

För drygt tio år sedan hade vi en diskussion om gangsterrap, ungefär som idag. Då handlade den inte om Yasin, utan om Kartellen, den grupp som grundades av Leo "Kinesen" Carmona och Janne "Babyface" Raninen i fängelset där de satt dömda för medhjälp till mord. Deras texter behandlade delvis, precis som Yasins, utanförskap och relativ fattigdom som anledning till kriminalitet.

Det är ett narrativ som passar som hand i handske med vänsterns socialpolitiska vision (”De svenska gangsterrapparna låter som soc-tanter”, kåserade jag i SvD den gången, 29/9-08). Det är en kommersiellt och politiskt gångbar berättelse. Möjligen är den dock mindre gynnsam för utövarna, som hamnar i fängelse, än för de progressiva tillskyndarna, som gör karriär. 

Det har i alla fall gått bra för den progressiva medelklassen. Gunilla Thorgren, producent till Kåklåtar 1972, blev sedermera socialdemokratisk statssekreterare i Kulturdepartementet under regeringen Göran Persson.

Det har gått sämre för Konvaljen. Och Yasin.

Per Gudmundson

Ledarskribent. Utbildad vid journalisthögskolan i Stockholm. Bakgrund som journalist vid SVT, SR och kommersiell tv, 13 år som ledarskribent i SvD. Tills nyligen presschef i KD.