De senaste veckorna har det varit ett uppskruvat tonläge om att en fullskalig rysk invasion av Ukraina kan vara nära förestående. Som svensk som bott både i Ryssland och Ukraina och som ofta befinner sig i något av länderna är det förvånande att plötsligt få mängder av frågor från nervösa svenskar, som utifrån en sensationssökande svensk journalistik tror att de ryska stridsvagnarna står på tomgång inför att rulla in i Kiev vilken timme som helst. När medias strålkastarljus inte riktas mot Ukraina så tror folk ofta istället att den eviga freden har inträtt. Inget av detta är dock korrekt, men blir lätt bilden som skapas när rapporteringen från Ukraina ska skötas från Sverige eller av någon Moskvakorrespondent som gör nedslag emellanåt. Här i Ukraina är det få som tror på den massiva ryska invasion som sägs kunna ske vilken dag som helst och inte heller i rysk media är tonläget riktigt så uppskruvat som det skulle behöva vara för att ett vinterkrig ska bryta ut.

Framför allt amerikanska källor har angett en konkret tidpunkt när detta skulle ske: månadsskiftet januari–februari. Underrättelseuppgifter visar på en tydlig uppbyggnad av ryska trupper nära den ryska gränsen till Ukraina. Den ryska materiel som flyttades till dessa områden under den stora övningen i april har till stor del stått kvar sedan dess. Redan i april skapade Rysslands enorma beredskapskontroll och påföljande övning oro i Ukraina och Västeuropa och nu tittar man nervöst på nytt österut och undrar vad Kreml har i kikaren egentligen.

På den ukrainska sidan har man nu i snart åtta år levt med ett ständigt väpnat hot från Ryssland och det är ett hot som gått i vågor i hur allvarligt det uppfattats. Läget just nu är därmed för vanliga ukrainare inget unikt, möjligen är det lite ovanligt att Västeuropa helt plötsligt yrvaket är så oroligt över vad som sker.

Läs även: Ukraina oroas över rysk invasion

Den ukrainska armén var i början av 2014 i generellt sett ett ganska uselt skick efter åratal av nedskärningar som motiverades med att Ukraina inte har några naturliga fiender och väldigt få såg något krigshot från den stora grannen i öster. Ukraina lade 2013 under en procent av sin BNP på försvaret och ingångslönen för yrkessoldater låg på under 2 000 kronor i månaden. I åratal hade Ukraina sålt av försvarsmateriel till den som var intresserad av den enorma arsenal som blev Ukrainas arvegods från Röda armén. Den enda delen av den ukrainska armén som fungerade ordentligt var troligen de internationella insatserna som Ukraina deltagit flitigt i med 28 olika länder med totalt 50 000 man sedan 1992.

Efter ett brutalt uppvaknande våren 2014 där moralen var så låg att 70 procent av soldaterna lär ha gått över till den ryska sidan på Krim, har Ukrainas försvar till stor del med hjälp av sin icke ringa egna försvarsindustri moderniserats och reformerats och även om materielen till största del är ett arv från sovjettiden har en del av den ändå renoverats. Ukrainas stridsvagnsfabriker har nyligen moderniserat sovjetiska T-64-stridsvagnar, och man har numera nya antistridsvagnsvapnet Javelin från USA som i en viss typ av insatser naturligtvis skulle göra stor skillnad. Det pratas mycket om de turkiska drönare man har, liksom det stora antalet egna, mindre avancerade drönare. Dock så är det den ukrainska försvarsmaktens totala numerär i sig som lär utgöra ett större generellt hinder. Ukraina ska nu ha 255 000 tjänstgörande av vilka förstås långt ifrån alla kan tänkas utgöra aktiva deltagare i det väpnade försvaret av gränsen mot Ryssland.

Av de 90 000–100 000 soldater som Ryssland nu ska ha stationerade nära Ukrainas gränser så är många stationerade där även i vanliga fall, men det är tydligt att de fått in förstärkningar. Det spekuleras i att det totala antalet ryska soldater kommer att uppgå till 175 000 om en dryg månad och att det är då som Ryssland kan tänkas slå till. Även om det skulle stämma så är det långt ifrån det 3 mot 1-förhållande, som man i västerländska försvarsmakter lär ut är minsta möjliga man vill ha för att man ska genomföra ett anfall, om vi utgår ifrån att Ukraina har runt 100 000 på sin sida. I vissa länder pratas det rent av om att man bör vara minst fyra mot en för att ett anfall ska vara meningsfullt att inleda. Naturligtvis kan ryska trupper uppnå detta lokalt och tillfälligt och med hjälp av teknologisk överlägsenhet till viss del kompensera för att man inte kan sätta in önskvärd numerär. Det är tänkbart att den ryska armén skulle lyckas slå sig fram genom delar av Ukraina vid ett fullskaligt angrepp, men för att detta ska ge en bestående framgång måste dessa områden även varaktigt pacificeras.

Ukraina har i dagsläget 300 000 veteraner som tjänstgjort vid fronten i Donbass och som kan kallas in som reservister och troligen kan man här lägga till ytterligare hundratusentals äldre reservister och nya frivilliga som lätt skulle kunna tilldelas var sitt handeldvapen. Ukraina ärvde nämligen sju miljoner eldhandvapen, mestadels Kalashnikov, från Sovjet. Helt plötsligt så kanske det blir tal om uppåt en miljon beväpnade ukrainare som ska slås ner i ett utdraget gerillakrig i delar av Ukraina där Ryssland inte alls kan räkna med en blandning av likgiltighet och till och med aktivt bistånd från lokalbefolkningen, som var fallet i Donbass 2014. I en färsk opinionsundersökning svarade en tredjedel att de skulle sätta sig till väpnat motvärn mot en rysk invasion. Då ska man ha i åtanke att även kvinnor deltog i opinionsundersökningen.

Läs även: Ukraina till Europa: Tack för stödet

Det här vet förstås Kreml mycket väl om. Det är möjligt att Ryssland faktiskt skulle kunna mobilisera de kanske 500 000 man som skulle kunna krävas för att åtminstone påbörja en seriöst menad invasion av Ukraina och att Putin faktiskt är beredd på att betala priset i form av åtminstone mycket hårda ekonomiska sanktioner. Om invasionen skulle övergå i någon typ av ockupation av en del av Ukraina skulle både vägen dit och att pacificera de tagna områdena bli oerhört blodig och kostsam. Det som till stor del räddade Ukraina från en snabb kollaps försommaren 2014 var nämligen just motiverade ukrainska frivilligbataljoner som snabbt fylldes upp av helt vanliga ukrainare med utrustning skänkt av släkt och kollegor.

Sovjetunionen behövde, efter att ha återerövrat västra Ukraina 1944, till en bit in på 50-talet för att lyckas krossa den ukrainska upprorsarmén UPA och på 80-talet höll man på ett decennium utan att lyckas pacificera gerillarörelsen i Afghanistan. På 90-talet lyckades Ryssland aldrig helt slå ner motståndet i Tjetjenien och inte förrän man gjorde upp med Kadyrovklanen och i praktiken gav dem Tjetjenien som ett självständigt kungarike att styra över utan större rysk inblandning, men däremot med stora statsbidrag, blev det lugnt i området. Att gå in som angripare och försöka slå ner gerillarörelser från en högmotiverad lokalbefolkning är alltså knappast någon rysk specialitet.

Det allra viktigaste för Putin är förstås att bli kvar vid makten. Det som skrämmer Putin och kretsen runt honom mer än något är därför en rysk version av händelserna på Maidan vintern 2014.

Rysslands agerande mot Ukraina ska hela tiden ses mot bakgrund av den interna situationen i Ryssland. Putins regim beskrivs ofta som auktoritär och som en de facto-diktatur, men att Putin och hans krets skulle vara okänsliga för det ryska folkets åsikter är ändå helt felaktigt. Under hela Putins tid vid makten har laget runt honom löpande noga följt opinionsundersökningar och nervöst försökt att få tillräckligt stöd för att en kritisk massa av det ryska folket ska finnas kvar, som gör att ett ”Euromaidan” i Moskva skulle förbli omöjligt.

Sedan finanskrisen 2008, då Putin inte längre helt enkelt kunde peka på växande välstånd för vanliga ryssar som anledning till fortsatt förtroende och stöd, har regimen främst förlitat sig på stöd från anställda inom ordningsmakten, krigsmakten, det militärindustriella komplexet, byråkrater, pensionärer och vanliga arbetare i småstäderna. 2014 kom Putins popularitet tillbaka långt utanför kärnväljargrupperna tack vare annekteringen av Krim och den starka mediekampanj som pågick. Den mediekampanj som trummades fram gjorde att jag därför kunde träffa på ryssar som på fullt allvar menade att det ryska språket helt förbjudits i Ukraina av en nazistisk junta som tagit makten genom en kupp och som kallat in utländska fascister för att mörda gamla ryskspråkiga tanter i Donbass. Små skolbarn förvägrades att prata sitt ryska modersmål förklarade de här ryssarna för mig tvärsäkert. Det hela blev ännu mer absurt av att de som yttrade detta själva aldrig hade några egna förstahandskällor utan litade blint på propagandabilden. Så effektiv var spridningen av den här världsbilden att beväpnade ryska ”frivilliga” reste till östra Ukraina och stolt kunde förklara för lokalbefolkningen att nu kunde alla fritt prata ryska och känna sig trygga. Donbassborna brukade förvånat svara att de alltid pratat ryska eller ukrainska som de velat och ingetdera hade stört någon hittills.

Det är den bilden av en förtryckt rysk minoritet i Ukraina som det återigen spelas på för att kunna trumma upp kampviljan bland vanliga ryssar. För att det ska bita bra, måste nu hotet flytta till och med in i Ryssland. Lämpligt nog arresterades på luciadagen därför hela 106 ”ukrainska nynazister” över hela Ryssland som ska ha tillhört en ”ukrainsk nynazistisk terrororganisation” som ska ha planerat massmord i Ryssland. Detta i samklang med ryska TV-inslag om ukrainsk förestående aggression, lidande barn i Donbass och bilder på hakkorsflaggor på någon oidentifierad ukrainsk bunker gör att en bild av ”fascistjunta i Kiev” inställd på angreppskrig nästan i stil med 1941 skapas. Den propagandabild som var så effektiv 2014 har dock vittrat bland vanliga ryssar och de flesta upplever helt andra frågor som viktigare. Det är svårt att se att krigshetsen i Ryssland är på den nivå som skulle krävas för att det skulle finnas folkligt stöd för att kasta hundratusentals unga män in i ett krig mot det som samtidigt officiellt sägs vara i praktiken samma folk.

Men är en invasion och erövring av södra och östra Ukraina verkligen Putins mål? Själv tror jag att Putin redan har uppnått ett av sina delmål: att få till en direktdialog med Biden och göra upp som en jämbördig part med USA. Det är kanske heller ingen slump att det var just amerikanska källor som upphetsat började sprida informationen om den påbörjade ryska uppladdningen. Det kan ligga i Biden-administrationens intresse att så att säga få bort den ryska frågan från dagordningen och fokusera på annat som anses viktigare i Washington. Uppgörelsen med Merkel om Nordstream 2, som förvånade många i Kiev, tyder på det. Ukraina får finna sig i att vara av lägre prioritet för USA än exempelvis Taiwan. Kanske kan Putin faktiskt få Biden att kompromissa i vissa symbolfrågor och indirekt tvinga på Ukraina att utbrytarrepublikerna i Donbass inofficiellt får anses nästan förlorade för Kiev.

Om Putin verkligen skulle välja att invadera Ukraina och starta ett vågspel i form av ett öppet krig så finns det helt säkert bättre tidpunkter att välja. Nordstream 2 är ännu inte igång, vilket är en nackdel för Ryssland då gasledningarna genom Ukraina då är av större betydelse för den ryska gasexporten och avbrott där blir åtminstone inte billiga. 2024 lär dock så vara fallet, vilket ger Ryssland ett bättre läge även om Nordstreams betydelse kanske överdrivs. 2024 sker dock två andra saker som kortsiktigt lär vara av större betydelse: det är presidentval både i Ukraina och Ryssland. Om Zelenskij då har dåliga opinionssiffror kan han pressas att stå upp hårdare mot Ryssland. På liknande vis kan en Putin med riktigt dåliga popularitetssiffror satsa allt på ett kort: det patriotiska. Då skulle det kunna bli någon typ av angrepp på Ukraina eftersom båda presidenterna kortsiktigt faktiskt kan vinna på att framstå som enande starka ledare i tider av yttre hot och rent av väpnad konflikt. Om detta sammanfaller med en kinesisk plan på att ge sig på Taiwan skulle axeln Moskva–Peking skapa en perfekt storm för väst att rida ut. Putin skulle dock kunna välja en enklare väg för att skapa någon typ av framgång än ett riskabelt krig om det skulle saknas inrikespolitiska framgångar. Putin skulle kunna välja att officiellt inkorporera Belarus.

Läs även: Gustavsson: Den ryska björnen är inte vår vän

Till vintern 2024 är det dock två år och mycket hinner hända innan dess. Personligen tror jag dock att de flesta i Sverige om ett halvår har glömt sabelskramlet vid den rysk-ukrainska gränsen och lika yrvaket vaknar upp om något år när det är dags för nästa gång som Kreml bestämmer sig för att visa tänderna.

Engelbrekt Rask
Pseudonym för affärsman verksam i Ukraina och Ryssland