Under det senaste årtiondet har det funnits en minst sagt oroande trend bland konservativt sinnade i Sverige. I övrigt vettiga människor har upplevt att det är deras uppgift att försvara Ryssland och dess ledare Vladimir Putin. Detta beror sannolikt till stor del på att många instinktivt vill försvara den som attackeras av mainstream-media. När rädsla för ryssen blev ”inne” efter ockupationen av Krimhalvön 2014, så valde plötsligt många konservativa och konservativa alt-medier därför att istället försvara Ryssland.

Detta är ändå märkligt då svensk konservatism historiskt alltid varit försvarsvänlig och starkt ryssfientlig, ibland kanske till och med överdrivet så. När etablissemanget velat inbilla sig att Ryssland vänt blad och att det råder nya tider, så har konservativa och nationalister istället vårdat minnet av Poltava och Sveaborg, och varnat för den förrädiska ryska björnen. Om honom kan man aldrig tro.

Läs även: Lidström: Ett på lagar svältfött folk

Om man kan hoppas att någonting positivt ska komma från konflikten vid den polska gränsen, så är det att den förtrollning som rått sedan 2014 nu en gång för alla ska vara bruten. Det är få som betvivlar att Ryssland håller Lukasjenkos koppel. En så avancerad operation som att ”invadera” Europa med tusentals asylsökande görs inte utan Moskvas fulla välsignelse. Utan Putins hjälp hade Lukasjenko inte heller överlevt förra årets protester.

I vissa kretsar har Putin målats upp som en stark ledare som står upp mot islamisering. Putin har, för all sin styrka, dock aldrig vågat ställa upp i ett demokratiskt val. Modiga mindre män, skulle man kanske kunna tala om. Putins inställning till islam är också något velig. Givetvis har han satt hårt mot hårt mot muslimska separatister i Tjetjenien, men så sent som 2015 invigde han personligen Rysslands största moské. Och nu har han, tillsammans med sin belarusiska knähund, bidragit till att översvämma Europa med asylsökande. En måttligt bra allierad för den invandringskritiska högern med andra ord. Putins ”ideologi” kan jämföras med Socialdemokraternas, i att den kan sammanfattas som ”Att ta makten och behålla den”.

Slutligen är det viktigt att förstå varför Ryssland är totalitärt och alltid varit totalitärt – vi talar trots allt om ett land som aldrig genom hela sin historia haft en fungerande demokrati eller ens en fungerande marknadsekonomi (man gick direkt från feodalism till kommunism, vidare till oligarki): Ryssland är egentligen alldeles för stort och innehåller för många olika grupper med väldigt lite gemensamt, för att kunna vara ett land. För att Ryssland inte ska falla sönder krävs i praktiken totalitära ledare – sedan kan den ledaren vara tsar Nicholas II, Joseph Stalin eller Vladimir Putin. Resultatet i termer av mänskliga och demokratiska rättigheter blir rätt lika.

Läs även: Mark Brolin: Att blankrösta är enda sättet att rädda demokratin

Ryssland är kort sagt ingen nationalstat i modern mening, och bör knappast ses som ett föredöme för de av oss som ser nationalstaten som den mest framgångsrika formen att administrera ett territorium. Snarare är Rysslands historia en enda lång tragedi, till stor del orsakad av att landet som sagt inte är en nationalstat, och aldrig haft någon ”folkgemenskap” eller nationell identitet eller historia på det sätt som Sverige eller merparten av övriga europeiska länder haft. Ryssland är helt enkelt ett varnande exempel på vilken typ av styre ett land behöver när all form av gemenskap försvunnit (eller aldrig existerat).

Läs även: Mait: IS-anhängare går fortfarande fria på svenska gator

Men framför allt är Ryssland inte vår vän. Om du är höger eller vänster spelar ingen roll – björnen slukar alla. Detta är något särskilt vi måste komma ihåg nu när Ryssland ser ut att förbereda sig för (ytterligare) en invasion av Ukraina. Vi kan inte tillåta oss själva att glömma vår gamle ärkefiende i öster. Om vi gör det, så riskerar konsekvenserna för vårt land att bli minst sagt ödesdigra.

John Gustavsson
Filosofie doktor i nationalekonomi, konservativ debattör och f.d. politisk rådgivare i Europaparlamentet. Twitter: @Nationstatist