Kronprins Reza Pahlavi riktade efter sina besök i Stockholm och Berlin skarp kritik mot europeiska medier och deras rapportering om Iran. Han menade att journalister verkade mer fokuserade på att kritisera USA och Israel för att de eliminerade Irans högsta ledare än att kritisera den islamiska republikens massaker på det iranska folket.

Han påpekar att han under dessa presskonferenser, som pågick i flera timmar och samlade över hundra journalister, inte fick en enda fråga om de 40 000 iranier som föll offer för den islamiska regimens brutalitet. Inte en enda fråga riktades mot de många avrättningarna eller de politiska fångar som fortfarande riskerar att avrättas. I stället upplevde han att fokus i större utsträckning låg på kritik mot hans far, trots att hans försök att berätta om människorna bakom dessa oskyldiga liv – studenter, idrottare och konstnärer.

Kronprinsens budskap berör en av vår tids största motsägelser: Hur kan en regim som under årtionden använt systematiskt förtryck genom tortyr, politiska fängslanden, våldtäkter, kidnappningar, smuggling av det iranska folkets organ och inhumana avrättningar av tiotusentals oskyldiga iranier sedan 1979 fortfarande bemötas med så begränsad granskning i Europas offentliga samtal?

Medan världen bygger ett scenario på blodet från Irans oskyldiga barn fortsätter avrättningar och dödsdomar kontinuerligt att användas som verktyg för att skrämma och tysta det iranska folket. Människor döms till döden för att de kräver ett liv utan förtryck, och trots det passerar dessa fall ofattbart obemärkta i europeiska medier.

Omkring 2 200 iranier avrättades under 2025 av den islamiska regimen. Det kräver avrättningen av flera personer varje dag för att nå sådana siffror. Halvvägs in i 2026 rapporteras stigande siffror som tyder på ökat våld från den islamiska regimen, som redan har avrättat närmare 800 iranska politiska fångar.

Sedan när blev det okej att journalistiken selektivt väljer vilka offer som bör lyftas fram?

För oss som är formade av ett demokratiskt samhälle där fritänkande framställs som en av de grundläggande värderingarna väcker detta en djupare oro. Hur mycket av vår världsbild bygger på faktisk verklighet – och hur mycket bygger på den verklighet som väljs ut åt oss?

Kronprinsens kritik bär även ett historiskt perspektiv. Under den islamiska revolutionen 1979 fick Ayatollah Khomeini, som då befann sig i Frankrike, en stor plattform genom internationella medier för att sprida sin kritik mot Shahen till en global publik.

Idag när kronprinsen intervjuas, hamnar fokus ofta på att han ska behöva svara för sin fars historiska styre samt USA och Israels agerande – snarare än på hans vision för Irans framtid.

Den islamiska regimen har länge kontrollerat information genom censur och propaganda. Nu uppenbaras att kampen om narrativet inte bara sker inom Irans gränser, utan att omvärldens bild av Iran också påverkas av politiska intressen, ideologiska perspektiv och selektiv rapportering.

Är problemet att iranier lider – eller att de inte lider på det sätt som passar den berättelse som försöker etableras?

Behöver Irans opposition, vars drivkraft kommer från 40 000 släckta liv och en nation på 90 miljoner människor förenade i kampen för frihet, ha en feministisk, vänsterorienterad eller islamistisk profil för att betraktas som sympatisk i svenska medier?

Om miljontals oppositionella samlas bakom en vision där mänsklighet står i fokus för Irans framtid, varför speglas då inte deras röster i samma utsträckning?

Kronprins Reza Pahlavi och hans arbete granskas ofta genom kritiker som bjuds in till svensk media, personer som varken lägger vikt vid folkets vilja i Iran eller presenterar någon lösning.

I verkligheten finns ett etablerat team av personer med djup insyn i kronprinsens arbete och Iran Prosperity Project, redo att svara på frågor, bemöta kritik och förklara visionen bakom en potentiell övergångsregering.

Varför begränsas perspektivet till oppositionens kritiker, medan de som faktiskt arbetar nära rörelsen förblir frånvarande?

Är en del av förklaringen kronprinsens relation till Israel – eftersom han och hans anhängare möts av kritik och misstänksamhet samtidigt som deras perspektiv sällan får samma genomslag i debatten?

Oförlåtliga konsekvenser blir resultatet när media bemöter en verklig kamp, med alldeles för många offer som det iranska folket har gett för att nå rättvisa, som om den vore en fasad – hycklande på utsidan och ihålig på insidan. För världen kontrolleras inte genom att dölja sanningen, utan genom att styra människors uppmärksamhet mot den del av sanningen som tjänar maktens intressen.

Sanningen förlorar sitt värde när den konstant justeras efter ett narrativ. Ett samhälle kan bara försvara frihet och mänskliga rättigheter om den även får se de delar av verkligheten som är obekväma och plötsligt faktiskt inte långt bort från ens egen värld.

För kronprins Reza Pahlavi – en röst som konsekvent har talat för folkets frihet under alla dessa 47 år – och för det iranska folket handlar detta inte om politiska spel. Det handlar om liv, frihet och framtid.

Laya Bolouritabrizi och Armin Firouzbakhsh, medlemmar i Generation Z