Socioekonomiska förklaringar till brott är populära hos vänstern, men det behövs kraftfullare insatser än omfördelning av pengar för att stoppa unga från att bli brottslingar. Ungdomarna blir inte helylle av fler projekt, bidrag eller lama ursäkter, utan behöver i stället rejäl uppfostran i skillnaden mellan rätt och fel.
KRÖNIKA. Jag reagerade starkt när jag läste i Brottsförebyggande rådets undersökning av niondeklassare att var femte kille tyckte att det är okej att en kompis snor grejer i en affär. Hur sjutton är man uppfostrad om man anser det vara helt i sin ordning att stjäla? Får de inte dåligt samvete?
En del kanske ser det som en pojkstrecksgrej, men risken är stor att de som tidigt har en vrickad syn på mitt och ditt beter sig respektlöst mot andra även som vuxna.
Just nu handlar lag- och ordningdebatten å ena sidan om att kriminaliteten ska bekämpas med fler poliser, övervakningskameror och höjda straff, och å andra sidan om att brottslighet har socioekonomiska förklaringar och lösningar. Statsministern har exempelvis vid flera tillfällen skyllt den grova brottsligheten på klyftor.
Men vi borde faktiskt prata mycket mer om individers moral och förmåga att kontrollera sin lust till andras jackor, klockor och kroppar. Det bästa är ju om brott inte ens begås, att ungdomen går till simhallen i stället för att råna en klasskompis, aldrig hamnar i rättegångar och på fullbelagda fängelser och blir föremål för illa fungerande rehabilitering.
Enligt Per-Olof Wikström, kriminologiprofessor vid universitetet i Cambridge, är förklaringen till att människor begår brott att de har motiv, saknar självkontroll och moral samt att det inte finns nog med avskräckande faktorer.
”Social utsatthet förklarar 3-4 procent av variationen av brottsligheten, medan personlig moral och självkontroll, samt de miljöer man deltar i förklarar runt 60 procent”, sa han till Forskning & Framsteg.
Redan 2017 konstaterade Wikström i Uppdrag Granskning att det inte är frånvarande pappor, trångboddhet eller brist på fritidsgårdar som avgör om någon blir kriminell. I stället handlar det ”om omgivningens värderingar under uppväxten. Värderingar som skapas av familj, kamrater och skola”.
I detta uttalande ligger sannolikt lösningen. Genom spridande av goda värderingar från tidig ålder kan dåliga motas bort eller aldrig få fäste. ”Förmågan till självkontroll tycks delvis vara medfödd, men den kan även tränas upp”, menade Wikström i Forskning & Framsteg 2018.
Vi borde faktiskt prata mycket mer om individers moral och förmåga att kontrollera sin lust till andras jackor, klockor och kroppar.
Uppfostran är helt enkelt enormt viktigt, och för att fler föräldrar ska kunna bli ambassadörer för sådant som respekt för äganderätten måste fler komma i arbete, lära sig svenska och få tydlig samhällsorientering. Bort med tolkhjälp, ställ högre krav på bidragstagare och pressa på så vis fram motivationen. Skärp föräldraansvaret i straffrätten. Detta kommer att påverka hur mammor och pappor styr sina barn.
Unga behöver mer stöd för att ta tag i livet i stället för att hamna i offermentalitet eller orättvisetänk – som kan leda till att de väljer en kriminell bana.
Skolan behöver dessutom få tydligare disciplinära ramar, med makt åt lärarna att hålla ordning. Värden som att vara snäll, respektfull och hjälpsam bör trummas in, och om några missköter sig ska de få reprimander.
Att börja snacka mer om moral och individens eget ansvar är känsligt i svensk genompolitiserad nånannanism-kultur, men vore förlösande. Att enbart bura in bovar räcker ju inte om det hela tiden kommer nya, och att bara ösa mer stålar över förorten passiviserar.
Politiker behöver släppa sin egocentriska tro att det alltid är deras uppifråninsatser som ska göra skillnad. Förändring och förbättring behöver främst komma inifrån. När fler känner skam över att begå brott och stolthet över att stå på egna ben blir det färre gangsters och Sverige blir ett tryggare land. Med större hjärta dessutom.
TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör på Bulletin.
