Tyvärr måste jag krypa till korset och låta valrörelsen leta sig in på kultursidan. Det känns som ett personligt misslyckande då kulturen inte behöver vara politisk även om många svenska intellektuella gärna vill vara det. Förhoppningsvis går det att hitta ett mellanting mellan DN Kultur som i princip har blivit en fristående ledarsida och det faktum att dåvarande Expressen kultur inte nämnde Berlinmurens fall. Det finns tillfällen då kultur och dagspolitik möter varandra.

Ett sådant inträffade förra veckan efter mordförsöket på den brittiskindiske författaren Salman Rushdie. Mannen som 1989 fick en dödsdom, fatwa, av Irans ayatolla Khomeini över sig efter att ha skrivit romanen Satansverserna. En fantastisk och mytologisk berättelse där han väver in delar av Koranen. Rushdie har sedan dess levt med ett pris på sitt huvud, men har varit förvånansvärt produktiv och både fått motsvarigheten till Storbritanniens Augustpris och adlats för sitt författarskap. Lyckligtvis klarade han sig och om man ska vara cynisk är det förvånande att ingen försökt tidigare och lyckats. Satansversernas japanske översättare dödades vid ett knivattentat och hans norske förläggare William Nygaard skottskadades och man har ännu inte gripit den skyldige.

Så gott som hela den litterära världen tog ställning för Rushdie och mot fatwan. En grupp angloamerikanska författare under ledning av Christopher Hitchens (1949–2011) och Susan Sontag (1933–2004) deklarerade offentligt att de hade hjälpt till att skriva boken. Enligt Hitchens var det ett sätt att skydda Rushdie då, citerar ur minnet, ”ayatollan inte kan döda oss alla”.

Även i Sverige var stödet starkt för Rushdie bland vettiga intellektuella. Ordvalet ”vettig” är högst medvetet då exempelvis Jan Myrdal (1927–2020) inte kunde räknas till den kategorin. Men Svenska Akademien som borde varit den mest naturliga bastionen för litterär yttrandefrihet var tysta. Ständige sekreteraren Sture Allén (1928–2022) menade att man inte skulle ta politisk ställning och exempelvis ledamoten Birgitta Trotzig (1929–2011) ansåg att det var fel att kränka andra religioner. Detta trots att exempelvis Stockholmsbiskopen Krister Stendahl (1921–2008) kärvt sammanfattade sitt ställningstagande för Rushdie med att ”någon måtta får det vara på den svenska neutraliteten”.

”Rushdieaffären” var Svenska Akademiens dittills värsta kris och föranledde att tidigare ständige sekreteraren Lars Gyllensten (1921–2006) och ledamoten Kerstin Ekman lämnade sina stolar. Jämfört med händelserna kring kulturprofilen Jean Claude Arnault kan det tyckas milt men det skakade om både akademien och den litterära världen. Akademien fick en skamfläck som det tog lång tid att tvätta bort och det dröjde ända till 2016 innan man i ett skriftligt uttalande tog avstånd från fatwan. Nästan trettio år senare och ledamoten Tomas Riads förklaring till SVT är lika lam som den är talande:

– Det är klart, om man suttit och väntat på ett ställningstagande sedan 1989 kan jag förstå att det känns sent. Men jag kan egentligen inte kommentera varför det inte gjorts tidigare, jag var inte med då.

Rushdieaffären har blivit aktuell i dagarna och däri ligger en lärdom för partiledarna. Att urskulda sig och långt senare be om ursäkt för misstag man begått platsar inte ens i memoarer. Vad som däremot kan ha en positiv effekt är att be om ursäkt och säga något i stil med ”ja, det blev fel och detta ska rättas till”. Vanliga människor, läs väljare, tenderar att uppskatta sådant för ingen född med en jordisk far är ofelbar. Inte ens under en valrörelse.

Läs även: Sture Alléns eftermäle undkommer inte Rushdie och Arnault