Ett romerskt citat lyder ”de mortuis nil nisi bene” – ”om de döda inget annat än gott” och detta brukar lite skämtsamt upprepas så fort en offentlig person med en lång livsgärning bakom sig har gått bort. Sentensen är dessutom sympatisk: Det är tämligen oklädsamt att sparka på ett lik som knappt har kallnat, även om det sker metaforiskt. Men få förtjänar att enkom hyllas precis som få, med undantag för diverse grova brottslingar och diktatorer, förtjänar att enkom avskys.

Låt oss därför börja med det uppenbara när det gäller språkvetaren och Svenska Akademiens tidigare ständige sekreterare Sture Allén, som dog i måndags. Han var mästerlig inom sitt gebit och vågade tänka nytt. Exempelvis var han drivande för att datorer skulle användas för att hantera stora mängder språkdata. Idag kan detta tyckas vara en självklarhet men 1972, när han tillträdde tjänsten som professor i språkig databehandling vid Göteborgs universitet, var det ungefär lika avlägset som fossilfria charterresor till Mars. Den sistnämnda liknelsen är vald fullt medvetet. Teknik förändrar snabbt och Allén var tidig med att inse att tekniken kunde hjälpa till att förbättra språkforskningen.

Därför är det inte heller förvånande att han 1980 efterträdde språkvetaren Carl Ivar Ståle på stol nr 3 i Svenska Akademien och att han mellan 1986 och 1999 arbetade som dess ständige sekreterare. När han ledde ”de aderton” tog han också initiativ till utgivningen av svenska klassiker, vilket också är en stor språklig gärning. Tack vare Alléns initiativförmåga har alltifrån Heliga Birgittas uppenbarelser till Elin Wägners Pennskaftet hittat en ny publik. Böckerna finns att ladda ner på akademiens hemsida och är man intresserad av det svenska kulturarvet är det en inbjudan till en långdragen läsfest.

Hittills har Alléns många kvalitéer listats men för att en nekrolog ska vara rättvis bör den även innehålla ris vilket kärnfullt kan sammanfattas i följande: Sture Allén var på det hela taget inte en bra ständig sekreterare för Svenska Akademien, i varje fall inte utåt. Oavsett vad akademien själv tycker ingår det i rollen som dess verksamhetsledare att kunna kommunicera med allmänheten.

När den brittiske författaren Salman Rushdie fick en fatwa av ayatolla Khomeini 1989 för romanen Satansverserna förväntade sig en hel värld att Svenska Akademien självklart skulle uttala sig för stödet till Rushdie. Det gjorde även dess ledamöter Kerstin Ekman och Lars Gyllensten. Men det tyckte inte Sture Allén att akademien skulle göra. Rushdieaffären blev ett begrepp för att beskriva ett av de mest dramatiska skeendena i svensk lärdomshistoria. Lägg också till att Allén inte riktigt var primus inter pares utan ensam ville stjäla mycket av showen. När han besökte Franska akademien höll han tal på engelska och bara det var en smärre skandal. Likaså när han skulle hålla ett traditionsenligt tal till Nobelpristagaren Joseph Brodsky och avslutade med: ”You are okay”.

Läs även: Det våras för Ding Ding värld

Till detta ska läggas att Allén valde fel när Expressen på 1990-talet skrev om Jean Claude Arnaults, allmänt känd som ”kulturprofilen”, systematiska sexuella trakasserier inom det kulturella Sverige. Ett brev som skrevs av en konstnär avfärdades och Allén kunde enligt egen utsago ”inte minnas” vad det stod i brevet. Detta trots att det varnades om ett övergrepp. Men här skulle någon säga att detta är att gräva i gammalt mög. Min åsikt är den motsatta.

Att Sture Allén var en stor språkforskare betvivlar ingen. Inte heller att han förtjänade en plats i Svenska Akademien eller att han där åstadkom bra saker för att värna den svenska kulturen. Däremot brast hans ledarskap i några av vår tids stora akademifrågor och det är bara att konstatera att han skadade Svenska Akademien.

Sture Allén (1928–2022), språkvetare.