Göranson: Alla prishöjningar är inte farliga!

De medier som brukar kallas mainstream visar ett överdrivet intresse för prishöjningar. Även obetydliga sådana. Höjningar av den genomsnittliga inflationstakten med några tiondels procentenheter uppmärksammas också som om nöden står för dörren.

När prisrörelser är en så stor fråga i dominerande medier drar naturligtvis politikerna slutsatsen det är på samma sätt med den röstande allmänheten. Utspel som handlar om att sänka konsumentpriser, eller åtminstone mota prishöjningar i grind, blir en naturlig reaktion.

Att öka differentieringen av matmomsen, från hälften till fjärdedelen av normal moms, är ett av flera exempel. En veritabel Döbelnsmedicin (”Som gör mig för i morgon sjufalt värre, Men hjälper mig i dag på mina ben!”) som enbart kan glädja konsumenterna med sänkta priser vid införandet men motsatsen vid återgången till högre momssats. Eller alternativt att den lägre momsen bibehålls permanent, vilket också permanentar de skadliga effekterna av differentieringen i form av fusk och byråkrati.

Medierapporteringen ger ofta intrycket att maten numera blivit så dyr att folk inte längre har råd att äta. Författaren Lena Andersson väckte allmän bestörtning i maj 2023 med en krönika i SvD som hävdade att det inte finns någon grund för talet om hungrande barn i Sverige.

Och så är det naturligtvis: både när det gäller mat och konsumtionsvaror i stort lever vi idag i ett överflöd som aldrig förr. Priser går upp, som de alltid har gjort, men sedan mitten av förra århundradet har hushållens disponibla inkomst – inflationsjusterat – mer än tredubblats. Det har förekommit hack i utvecklingen, perioder med sjunkande realinkomst, men i det långa loppet har vi alla fått det oerhört mycket bättre ekonomiskt än när jag var barn.

Så varför oroas över prishöjningar? I stället bör vi vara tacksamma för att priser förändras, både uppåt och nedåt, vilket de alltid gör på de områden där prissättningen är fri. Prisrörelser, som ekonomerna kallar relativprisförändringar, är nämligen det signalsystem som talar om för oss vad vi bör köpa mer av och var vi bör dra ner vår konsumtion. Och det är i sin tur effekter av att det blivit dyrare att tillhandahålla vissa produkter samtidigt som annat kan framställas till lägre kostnad.

Man kunde tycka att prishöjningar och prissänkningar på sikt borde jämna ut varandra. Men så är det inte, den genomsnittliga prisnivån går långsiktigt upp. Det beror på att vissa priser inte kan justeras nedåt när den relativa produktiviteten förändras. Det gäller i första hand priset på arbetskraft. Priset på TV-apparater kan både höjas och sänkas, men att sänka löner möter stora institutionella hinder. En viss inflation behövs därför i en ekonomi för att avspegla skillnader i produktivitet mellan olika sektorer. Frågan är bara vilken inflation som är lagom.

Traditionellt brukade ekonomer föreslå en inflation på 4 procent för att underlätta anpassningar till ändrade produktionsförutsättningar. Riksbanken är försiktigare än så och siktar på 2 procent. Idag ligger vi på klart under 1 procent. Skulle inflationstakten stiga framöver kommer medierna utan tvekan framställa det som ett hot. I själva verket vore det något att hurra för.

Men ”för mycket och för lite skämmer allt” brukade de gamle säga. Vi har i Sverige haft perioder med en inflationstakt långt över 10 procent, och det är inte alls bra. En sådan inflation leder till att stora resurser förs över till dem som har möjlighet att ”se om sitt hus”, från dem som inte har den möjligheten.

”Hata inflationen” var ett politiskt slagord som lanserades av LO- ekonomen Gösta Rehn i anslutning till 1970-talets löntagarfondsdebatt. Gör gärna det, men älska samtidigt de prishöjningar som är marknadsekonomins smörjmedel.