I början av 1970-talet fick dåvarande regeringen för sig att börja använda korta prisregleringar som ”stabiliseringspolitiskt instrument”. På standardsvenska betyder det ett verktyg för att bekämpa inflationen.

Väljarna tycker inte om när priser stiger och regeringar uppfattar då att de måste ingripa. Helst bör man ingripa på ett sätt som verkligen hejdar prisstegringarna. Om prisstopp har den effekten visste man inte på den tiden. I brist på kunskap satte man sin tillit till en hypotes som tjänstemän vid den prisreglerande myndigheten hade hjälpt regeringen att utveckla.

Den så kallade smittspridningshypotesen gick ut på att när en prishöjning uppstod någonstans i ekonomin, exempelvis genom att en importerad produkt blev dyrare, spreds denna höjning via importörer, grossister och detaljister till dess att den nådde konsumenterna. Dessutom förstärkt genom procentuella påslag.

Lösningen var att förbjuda fortsatta prishöjningar så snart smittan hade uppdagats. Problemet var bara att smittspridningshypotesen saknade varje antydan till stöd i etablerad nationalekonomisk teori.

Landets nationalekonomer var bekymrade, men inte regeringen eftersom politik är att vilja. Man ville att prisregleringarna skulle hejda inflationen och därför blåste man på för fullt med prisstopp, högstpriser, skyldighet att förhandsanmäla prishöjningar och förhandlingar om ”återhållsamhet”.

Efter några år kändes det trots allt angeläget att ta reda på det man inte visste från början, nämligen om prisregleringar verkligen hejdar inflationen. En offentlig utredning med flera namnkunniga nationalekonomer som ledamöter och experter utredde saken i ett halvt decennium och kom fram till att det inte fanns något stöd för en sådan effekt. Möjligen antydde resultaten att det kunde finnas en motsatt effekt: att priserna hade stigit mer än de skulle ha gjort utan regleringarna.

Trots den tilltagande insikten att prisregleringar är en dålig idé hade politikerna svårt att hålla tassarna borta från prisstoppsknappen när priserna steg på något område. Så var det också när borgerliga partier hade regeringsmakten. Man ville både behålla och avskaffa prisstoppsvapnet.

Vägen ur dilemmat var inte att ändra reglerna utan att avskaffa den myndighet som hade kompetensen att administrera prisregleringar.

1992 lades Statens pris- och konkurrensverk (SPK, före 1988 Statens pris- och kartellnämnd) ned. Därmed fanns inte längre någon som kunde hantera det slag av prisregleringspolitik som hade dominerat 1970- och 80-talets ekonomiska politik.

Samtidigt lades myndigheten Näringsfrihetsombudsmannen ned, en myndighet som hade administrerat en annan sorts konkurrenspolitik än den som infördes i Sverige med EES-avtalet och EU-medlemskapet.

Tanken att myndigheter inte bara kan skapas utan också läggas ned lever idag starkare än på länge. Redan för sju år sedan föreslog det lilla partiet Medborgerlig Samling nedläggning av ett 60-tal myndigheter, antingen för att deras verksamhet inte behövs eller för att uppgifterna helt eller delvis kan läggas över på andra myndigheter.

I september 2023 tillkallade regeringen en utredning för översyn av mindre myndigheters uppgifter och organisering och vid behov föreslå vilka myndigheter eller delar av myndigheters verksamhet som bör avvecklas.

Utredaren, Ulf Bengtsson, har avrapporterat uppdraget till regeringen och bland annat föreslagit att nio myndigheters uppgifter och verksamhet överförs till och inordnas i annan myndighet. Utredningen föreslår även att vissa uppgifter överförs från sju myndigheter till andra myndigheter. Sammantaget innebär förslagen att elva mindre myndigheter ska avvecklas.

Ett syfte med nedläggning av myndigheter är effektivisering av statsförvaltningen, i betydelsen samma resultat med mindre resursåtgång. Ambitionen att effektivisera myndigheterna är gammal och länge tillämpade man ”osthyvelsmetoden”. Tanken var att varje år dra ner anslaget lite grann eftersom det ansågs kompenseras av att tjänstemännen skulle anstränga sig mer och allmänt bli duktigare.

Det var en tanke som kanske fungerade i teorin men inte i praktiken. Därför övergick man till ”tårtbitsmodellen”, som innebar att myndigheterna skulle föreslå avveckling av uppgifter som inte behövdes. I USA kallas reaktionen på sådana krav ”Washington monument” – att myndigheterna föreslår avveckling av saker som de vet att regeringen aldrig skulle nappa på. Svenska myndigheter var också duktiga på att ”hantera” besparingskrav.

Ett annat syfte med nedläggning av myndigheter är att avveckla verksamhet som man inte längre vill ska utföras. Nedläggningen av prisregleringsmyndigheten SPK är ett exempel.

Om man, som allt fler, anser att den svenska biståndspolitiken totalt har kört i diket är det inte någon lätt sak att åstadkomma en förändring. Uppdrag till SIDA att utvärdera olika projekts effektivitet eller ändrade riktlinjer för verksamhetens inriktning lär i praktiken vara verkningslösa. När en kultur vuxit sig fast i en organisation har den en imponerande motståndskraft. Inte ens byte av myndighetschef förändrar i grunden det som ”sitter i väggarna”. Menar man allvar med att se den svenska biståndspolitiken som destruktiv, kontraproduktiv och utvecklingsfientlig finns inget annat alternativ än att lägga ned myndigheten SIDA.

På samma sätt med andra myndigheter som i praktiken driver en annan politik än den nuvarande regeringens politik.

Vad som nu händer i USA med USAID och andra myndigheter är inte helt lätt att tolka. Kanske det handlar om samma sak som nedläggningen av SPK – att lägga ned myndigheter för att göra det omöjligt att fortsätta med en felaktig politik – bara i oerhört mycket större skala. Skapandet av DOGE under Musks ledning helt utanför den etablerade myndighetsstrukturen har sänt chockvågor genom världen, eller åtminstone genom liberala ledarredaktioner.

Ändå kan jag se en logik i upplägget om Trump på allvar uppfattar The Deep State som en realitet. Om det verkligen är så att den amerikanska förvaltningen och rättsväsendet har utvecklat en sådan sammanhållning och styrka att den kan hindra en president att genomföra sin politik, då är förmodligen enda vägen att driva igenom en förändring att anlita personer som står fria från denna djupa stat. Hur det sedan lyckas får framtiden utvisa.

Om det finns en djup stat i Sverige kan man ha delade meningar om. Oavsett vilket framstår nedläggning av myndigheter som ett verktyg som kan möjliggöra politisk förändring när annat misslyckas.