Socialminister Jacob Forssmed vill ”ta kontroll” över barns och ungas ökande skärmtid. I alla tider har nya tekniker väckt oro och många har velat ingripa mot utvecklingen, men de flesta av oss tar till oss det nya med omdöme och balans. Lennart Göranson tror inte att Forssmeds utspel kommer att hjälpa Kristdemokraterna att ta sig över fyraprocentsribban.
Kristdemokraterna har det inte lätt i dessa dagar. I väljarundersökningarna hamnar partiet ständigt under riksdagsspärren. Krafttag krävs för att KD inte ska göra samma resa som Miljöpartiet 1991 och Ny Demokrati 1994.
Ebba Busch gjorde ett tappert försök med sitt utspel om att islam måste anpassa sig till svenska och europeiska värderingar. Att säga att Sverige och Europa har varit alltför försiktiga med att kritisera vissa aspekter av islam och att ”vi måste klara av att kroka arm med de svenska muslimer som inte vill se den totalitära islam” borde vara ett klarspråk som många har längtat efter. I varje fall jag.
Nu försöker även Jacob Forssmed dra sitt strå till stacken med ett djärvt utspel.
”Det är dags att ta tillbaka kontrollen över barns liv, tid och hälsa”, säger socialministern med anledning av en rapport från Folkhälsomyndigheten. Det är inte första gången Forssmed driver en kontrolltillvänd agenda. Senast handlade det om gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker, där de som hade hoppats på en långtgående liberalisering i stället erbjöds en tumme.
Folkhälsomyndighetens rekommendationer är en myndighetsprodukt som utifrån ”undersökningar och kunskapsunderlag” har diskuterats med ”olika fokusgrupper”. Syftet är att ”ge stöd för föräldrar och vuxna som finns i barnens närhet men också för barn och unga själva”. Steget till politiska pekpinnar om att det är ”dags att ta tillbaka kontrollen” är långt.
Att ny teknik skapar oro som gränsar till moralisk indignation är inget nytt. I synnerhet när det gäller barn har varningar mot skadliga moderna tendenser varit legio.
I slutet av 1800-talet varnades barn och andra för att läsa med hjälp av det nya elektriska ljuset. Fotogenlampan var beprövad och ansågs vara skonsammare för ögonen.
I början av förra seklet varnades ungdomen för att hemfalla åt ”förströelselitteratur”. Romaner som började ges ut i billiga häftade versioner sågs som ett hot mot det uppväxande släktets goda seder.
I min barndom ondgjorde sig min mormor över att vi unga ständigt ”stod och hängde över våra cyklar”. Att gå till fots hade dugt i hennes ungdom och borde göra det för oss också.
Idag kan vi skratta åt gamla tiders besserwissrar och bigotter. Det är naturligtvis möjligt att några läste tills ögonen blödde vid det elektriska ljuset. Att några förlorade sig i romanernas drömvärld. Och det är inget fel att promenera i stället för att cykla, när man inte har bråttom. Men de flesta av oss tar till oss det nya med omdöme och balans. Vi behöver inte pekpinnar, särskilt inte från politiskt håll. En öppen diskussion om för- och nackdelar, om positiva och negativa erfarenheter är ett mer värdigt förhållningssätt.
Om Kristdemokraterna ska sega sig över fyraprocentsribban tror jag mer på Ebba Buschs grundinställning än på Jacob Forssmeds.
