Pogromen mot civila israeler den 7 oktober 2023 utgjorde startskottet för ett nytt krig mellan Israel och Gazaremsan, det första sedan 2014 års krig avslutades med en överenskommelse om permanent vapenstillestånd.

Organisationen Hamas utgör i praktiken Gazaremsans politiska ledning, trots att området formellt styrs av Palestinska myndigheten. Hamas utgör i praktiken också Gazaremsans krigsmakt, men klassas inte formellt som sådan. Gazaremsan utgör endast en mindre del av staten Palestina.

Staten Palestina är inte en autonom stat men har trots det erkänts som sådan av Sverige och 145 andra länder. Eftersom Gazaremsan inte är en stat betraktas Hamas inte som en krigsmakt utan som en terrororganisation.

När kartan och terrängen inte överensstämmer är det klokast att ge företräde åt terrängen. Därför väljer jag att ändå betrakta det som Hamas nu ägnar sig åt som krigföring. Och i konsekvens med det bedriver Israel nu ett krig mot Hamas, inte polisiära åtgärder mot kriminalitet.

En stridande part i ett krig kan välja olika krigshandlingar som led i den samlade krigsansträngningen. Valet styrs bland annat av den tekniska förmågan, de ekonomiska konsekvenserna och den effekt man vill uppnå.

Den viktigaste läroboken när jag gjorde ”lumpen” 1959–60 hette Soldatinstruktion för armén. Där kan man läsa ”skjut chefen först”. Inte den egna, utan den fientliga truppens. Det är precis vad Israel gjort när man dödar Hamas politiske ledare Ismail Haniyeh och Hizbollahs befälhavare Fuad Shukr. Att i krig döda fientliga soldater räknas inte som mord utan som krigshandlingar.

Man kunde tycka att det är något som bara angår Hamas och Hizbollah. Det vore också naturligt om de båda organisationerna såg saken som en militär motgång, men samtidigt som något man måste räkna med i krig. Så är det inte.

I stället har den muslimska världen – inklusive de delar som har etablerat sig i europeiska länder – reagerat med ursinne och ropat på hämnd. Främst i ledet står Iran, vars utrikesdepartement har meddelat att de har en ”laglig rätt” att svara på attacken. Det kan inte tolkas på annat sätt än att Iran erkänner sig som stridande part i det krig som nu utkämpas mellan å ena sidan Israel, å andra sidan Hamas, Hizbollah och andra deltagare.

Hämnd är något som privatpersoner kan ägna sig åt. När en stat med stöd av sitt våldsmonopol straffar den som begått ett brott kallas det sanktioner eller påföljder, inte hämnd. Aggressiva handlingar stater emellan kan kallas sanktioner, retaliering eller repressioner. Inte hämnd. När reaktionerna kallas hämnd är avsikten att framställa staters reaktioner som personliga. Att Khomeini har blivit arg. Eller Putin, när det handlar om Ukraina.

Relationer mellan stater är något helt annat än ett skolgårdsbråk. Det går inte att dra paralleller till en mobbare som kräver att offret ska tiga och lida, för att inte dra på sig fler övergrepp.

När stater som är engagerade i anfallskrig talar om hämnd är det i själva verket ett led i den psykologiska krigföringen. Det är ett sätt att säga att måltavlan för aggressionen egentligen har sig själv att skylla. Att den har förbrutit sig på ett sätt som kräver ett straff. Det är att sprida dimridåer.

Israels och Ukrainas mål är att kunna fortsätta att leva som fria länder, inte att erövra Iran eller Ryssland. Irans och Rysslands mål är däremot att avskaffa Israel som judisk stat respektive att göra Ukraina till ett ryskt lydrike. De krigshandlingar man väljer handlar inte om hämnd utan vad som effektivast leder till att målet nås.

I väst talar många också om hämnd. Då handlar det om rädsla för att Khomeini eller Putin ska bli arg. Att mobbaren ska tycka att offret har ”provocerat”. Att det krävs återhållsamhet för att situationen inte ska eskalera.

Men att hänvisa till risken för hämnd är inte en fråga om semantik. Det är en existentiell fråga: om vi vill stå upp mot dem som ifrågasätter vårt sätt att leva eller böja oss.