EU har under många år tappat fart jämfört med USA och Kina. Den nya Draghirapportens förslag för att öka EU:s konkurrenskraft andas samma centralistiska industripolitik som lagt hämsko på det europeiska näringslivets dynamik. Vi kan trösta oss med att förslagen förmodligen aldrig kommer genomföras fullt ut, skriver Lennart Göranson, och efterlyser reformer för ett dynamiskt och konkurrenskraftigt näringsliv.
Politiker, ekonomer och journalister talar ofta om vikten av att stärka företagens konkurrenskraft. Ibland talas också om vikten av att stärka konkurrensen. Läser man slarvigt är det lätt att tro att det är samma sak. Det kan det vara. Men ofta är begreppen varandras motsatser.
Konkurrenskraft betyder ett företags, en branschs eller hela ekonomins förmåga att hävda sig mot andra som är verksamma på samma nivå. Konkurrenskraft kan jämföras med en idrottares eller ett lags förmåga att vinna en tävling.
Många oroar sig nu över det europeiska näringslivets konkurrenskraft. Problemet handlar om Europeiska Unionens andel av världsekonomin och tillväxt. 1980 hade EU och USA lika stor andel av världsekonomin – ca 27 procent. 2022 låg USA kvar på nästan samma nivå – 23 procent – medan EU hade fallit till 17 procent. Raketen var i stället Kina som från blygsamma 1 ½ procent av världsekonomin 1980 passerade EU och nådde 18 procent 2022.
När det gäller bruttonationalprodukt (BNP) låg EU ungefär jämsides med USA för 15 år sedan. Sedan dess har euroområdets BNP vuxit med 21 procent samtidigt som den amerikanska ekonomin växte med 72 procent och Kinas med 290 procent.
EU halkar efter, det är de flesta pinsamt medvetna om idag. Men det som halkar efter är inte unionen EU jämfört med två stater – det är inte de som producerar bruttonationalprodukten. Det handlar i stället om att företagen i de tre områdena är olika framgångsrika när det gäller att tillfredsställa kunderna. Och företagens framgång är dels resultatet av deras egna förmågor och ansträngningar, dels en effekt av de villkor de lever under.
Företags framgång på marknaden kan stödjas eller motarbetas. På samma sätt kan idrottares förmåga att vinna tävlingar stödjas eller motarbetas.
En kulstötare blir inte mer framgångsrik genom att man sänker vikten på kulan. En höjdhoppare vinner inte tävlingar genom att man sänker ribban under träningen. Ett fotbollslag når inte allsvenskan genom att spela utan motståndare på plan. En maratonlöpare blir inte segerrik genom att erbjudas lift med bil halva sträckan.
På samma sätt blir företag inte duktigare genom olika former av stöd och subventioner. Inte heller genom att skyddas från konkurrens på lika villkor, exempelvis i form av protektionistiska tullar eller tekniska handelshinder.
Ett företag som i sig är konkurrenskraftigt kan å andra sidan hållas tillbaka av restriktioner från statens sida. Det kan handla om ekonomiska pålagor eller administrativa regleringar som konkurrenter från andra länder inte besväras av.
Draghi-rapporten föreslår cirka 170 åtgärder för att, som man säger, öka den europeiska konkurrenskraften. Perspektivet är centralistiskt: det är EU som är aktören och som ska bli konkurrenskraftigare. Inriktningen borde i stället ha varit de europeiska företagens möjligheter att utvecklas, blomstra och nå framgång på marknaden. Det är där välståndet skapas, det välstånd som har vuxit snabbare i andra delar av världen.
Draghi-rapportens recept för ökad konkurrenskraft är ett exempel på den ekonomiska politik som tror att näringslivet mår bäst av statlig interventionism. Det är EU som ska initiera investeringar på uppemot 800 miljarder euro per år, EU som ska satsa på mer innovation och identifiera tillväxtmotorer, EU som ska reglera priser och tillgång på energi, EU som ska minska beroendet av omvärlden, exempelvis när det gäller kritiska råvaror. Andra förslag handlar om styrningen av yrkesutbildning, kapitalmarknader och forskning. Samtidigt ska cirkulär ekonomi och grön omställning främjas.
Helhetsintrycket av den politik som EU:s institutioner nu kommer få ta ställning till är att den till stora delar sammanfaller med det slag av industripolitik som lagt hämsko på företagens dynamik och lett till det europeiska näringslivets svaga utveckling. Det är inte statliga subventioner, regleringar och centralplanering som gör företag framgångsrika på marknaden.
Trösten är att stora delar av Draghi-programmet troligen aldrig kommer genomföras. Men det sorgliga är att reformer för ett dynamiskt och konkurrenskraftigt näringsliv förmodligen inte heller kommer genomföras.
