Nyligen rapporterade media att fem soldater i FN:s fredsbevarande styrkor UNIFIL har skadats i samband med den israeliska arméns angrepp på Hizbollah i Libanon. UNIFIL har funnits i Libanon sedan 1978, och har haft till uppgift att se till att Hizbollah och Israel lämnar Libanon, att förhindra vapensmuggling, att motverka nya konflikter och att se till att Libanons regering återfår makten över södra Libanon. Netanyahu uppmanar FN att dra tillbaka UNIFIL-styrkorna eftersom de i praktiken utnyttjas av Hizbollah som sköldar.

Att kalla UNIFIL för en ”fredsbevarande styrka” får mig att undra över vilken fred det är som ska ”bevaras”. Hizbollah har under det senaste året angripit Israel i stort sett dagligen genom raketbeskjutning och Israel har svarat med motattacker. FN har sedan 1978 inte lyckats åstadkomma något av det som var UNIFIL:s uppgifter.

I stället har Hizbollah kunnat befästa sin kontroll över södra Libanon och bygga upp sin militära styrka. Raketavfyringsramper, vapenlager och ledningscentraler har etablerats i bostadshus där civila människor har haft sitt hem. I motsats till vad som är fallet i Gaza, där Hamas offrar ”det egna folket”, är det ofta libaneser utan kopplingar till Hizbollah som drabbas vid ett angrepp mot terrororganisationen.

Det ligger nära till hands att tolka ”fredsbevarande” som att Hizbollah fått vara i fred när man befäst sina ställningar i skydd av FN:s humanitära insatser.

Nyligen rapporterades att Hamas ville genomföra sjundeoktober-pogromen redan 2022. Genomförandet sköts på framtiden eftersom man ville försäkra sig om stöd och medverkan från Iran och Hizbollah. Planeringen måste rimligen ha påbörjats långt tidigare.

FN-organet UNRWA med 13 000 anställda i Gaza bistod befolkningen med mat, medicin, vård och utbildning samtidigt som Hamas befäste sin kontroll över Gaza och byggde upp sin militära styrka. Raketavfyringsramper, vapenlager och ledningscentraler etablerades i och under skolor och sjukhus samt i bostadshus där civila haft sitt hem.

Mycket tyder på att UNRWA utvecklats till en integrerad del av Hamas, bland annat genom att driva skolor med ett islamistiskt agenda. Misstankar finns också om en mer direkt medverkan i krigshandlingar. I varje fall har Hamas befäst sina ställningar i hägnet av FN:s humanitära insatser.

Det pågående kriget i Mellanöstern, med Iran som primus motor och Hamas, Hizbollah, huthierna och andra som revolutionsgardets förlängda armar, är också ett informationskrig. Den islamistiska sidan har med stor skicklighet lyckats forma omvärldens bild av vad som händer på marken.

En helt dominerande del av det nyhetsmaterial som även vi i Sverige får del av har producerats av Israels motståndare. Det vi ser är hur civila människor plågas och dödas av skoningslös israelisk militär, hur sjukhus, skolor och flyktingläger utplånas av israeliska bomber och granater och hur civilbefolkning jagas från sina hem eller tillfälliga skydd och inte ens får mat och vatten.

Det vi inte ser är hur många av dem som dödas i själva verket är stridande soldater, vad som i verkligheten döljer sig i det som kallas sjukhus och skolor, eller att det i själva verket är Hamas som hindrar civila att fly till säkrare områden och som själva tar hand om matleveranser.

Människor med hjärta i kroppen reagerar på det de ser, inte på det de inte ser. Därför riktas krav på återhållsamhet mot Israel, både från FN och från många av de länder som ursprungligen stod bakom upprättandet av en judisk stat. Kraven mot Hamas, Hizbollah och huthierna – för att inte tala om Iran – är betydligt lamare. Det ligger i sakens natur, eftersom man vet att de ändå inte skulle bry sig. Inte förrän Palestina är ”befriat från floden till havet”. När det gäller Israel, som är en demokrati av västerländskt snitt, finns ändå hoppet att kunna påverka.

Att Israel existerar som judisk stat beror på FN:s resolution 181 som antogs av generalförsamlingen i november 1947 och som föreslog att det brittiska Palestinamandatet skulle delas upp i en judisk och en arabisk stat. Röstsiffrorna var 33 för, 13 emot och 10 avstod.

Idag ser majoritetsförhållandena i FN helt annorlunda ut. Av FN:s nuvarande 193 medlemsländer klassas bara en tredjedel som någotsånär demokratiska. FN:s sympatier i pågående konflikter bestäms – inte oväntat – av medlemsländernas sympatier. Att FN i det krig som pågår i Mellanöstern i praktiken fungerar som ett stöd för den sida som har som mål att utplåna den judiska staten är en historisk paradox.

Jag har svårt att släppa min djupt rotade uppfattning att FN bör vara en röst för världens öppna, liberala och demokratiska samhällen. Så var det ju en gång: i efterdyningarna av det andra världskriget skapades FN för att stå på de goda människornas sida. Om FN idag inte helt har förlorat sin helgongloria så har den i varje fall hamnat rejält på sned.