En groda ser inte längre är nosen räcker. Perspektivet begränsas till ”här och nu”, som i en låda som stänger ute ”innan”, ”efter” och ”utanför”. Så ser nyhetsrapporteringen om det som händer i Mellanöstern ofta ut: Händelsen beskrivs med sifferuppgifter från Gazas ”hälsomyndighet”. Bilder av upprörda människor, intervjuer… Inget om hur man hamnade här. Inget om vad som händer sedan. Vi kan stänga lådan och gå vidare till nästa händelse.

2024-07-19: Expressen rapporterar att en drönare från Huthi-rebellerna i Jemen för första gången lyckats döda en person och skada 10 inne i Israel. Inslaget stannar där och stänger lådan, utan att gå vidare med ”före”, ”efter” och ”utanför”.

2024-06-28: Aftonbladet rapporterar att 12 personer, varav de flesta unga, dödats av en raket som skjutits från Libanon mot de av Israel ockuperade Golanhöjderna. Israel pekar ut Hizbollah som ansvarig, Hizbollah förnekar. Artikeln stannar där och lådan stängs.

2024-06-06: SVT rapporterar att Israel attackerar en skola i Gaza. Enligt Hamas dog minst 27 (eventuellt 40 eller fler) flyktingar som sökt skydd. Enligt Israel fanns 30 terrorister i lokalerna som utgjorde ledningscentral för Hamas, däremot inga civila. UNRWA uppger att skolan gav skydd åt 6000 fördrivna. Ord står mot ord, och med det kan vi stänga lådan och gå vidare.

2024-04-14: DN rapporterar att Iran har avfyrat hundratals drönare, ballistiska robotar och kryssningsrobotar mot Israel, och att i stort sett alla har oskadliggjorts. Därmed inget att fundera vidare på och vi kan stänga lådan för den gången.

2023-10-08: Sveriges Radio rapporterar om Hamas angrepp den 7 oktober mot bland annat en ungdomsfest och en kibbutz i södra Israel med mord, våldtäkter och kidnappning av gisslan. Artikeln konstaterar att ”hundratals personer på båda sidor har dödats och tusentals uppges vara skadade”. Vidden av Hamas bestialiska övergrepp på civilpersoner har senare blivit tydligare, men den omedelbara mediareaktionen stannar vid att både israeler och palestinier har råkat illa ut. Och så stängs lådan.

Om vi i stället försöker lyfta perspektivet från grodans närsynta nivå till en något högre utsiktspunkt kan det vara lämpligt att börja med pogromen den 7 oktober. Hamas har påstått att attacken var en hämnd för tidigare oförrätter mot det palestinska folket. Mycket talar för att det handlar om något helt annat, nämligen första steget i ett strategiskt upplägg som med ett grekiskt ödesdramas lagbundenhet ska leda till motståndarens undergång.

Att angreppet skulle besvaras med starkast möjliga motattack från Israels sida måste ha varit uppenbart för Hamas. Något annat vore otänkbart för varje Israelisk regering som har ambitionen att överleva, och särskilt för den nuvarande som är beroende av de ultra-konservativa. Men det Israeliska svaret kan ha varit mer än förväntat, det kan i själva verket ha varit det egentliga motivet för pogromen.

Hamas har sedan länge placerat sin militära kapacitet i civila anläggningar som sjukhus, skolor och liknande. Man har alltså kallt räknat med att varje angrepp mot ledningscentraler och andra militära koncentrationer skulle leda till ett stort antal döda och skadade bland den palestinska civilbefolkningen, i synnerhet bland kvinnor och barn som inte är aktivt stridande och som därför inte ges skydd i de underjordiska tunnlarna. Man har i stället gett den egna befolkningen rollen som mänskliga sköldar.

Antalet civila offer har därför blivit stort. Hur stort vet ingen eftersom de uppgifter som cirkulerar i huvudsak kommer från Hamas propagandaenhet, den så kallade hälsomyndigheten. Trots det har Hamas uppgifter accepterats av såväl olika FN-organ som många länders politiska ledning och etablerade media.

När de civila förlusterna blir så höga att de framstår som oacceptabla för världsopinionen ställs kraven på återhållsamhet i första hand på Israel. Den dag Israel tvingas ge upp försöken att inkapacitera Hamas har den strategi som inleddes den 7 oktober nått sitt mål.

Lyfter man perspektivet ytterligare en nivå ser vi en annan bild av det som i rapporteringen framställs som lokala konflikter. I ett fågelperspektiv handlar det inte längre om Israel–Hamas, Israel–Huthi eller Israel–Hizbollah. Inte heller om vad som kan hända i Gaza, i Jemen eller i Libanon. Allt tydligare framstår det som händer i olika delar av Mellanöstern som en samordnad orkester, där Iran inte bara har rollen som dirigent utan också förser musikerna med de instrument de spelar på.

Skulle vi röra oss uppåt till ännu högre rymder når blicken inte bara Iran utan också länder längre bort som Ryssland och Kina. Då kan man börja fundera på vad dessa tre länder har i sinnet, och vilka konsekvenser det kan få för det vi kallar Västerlandet. Men kanske det är tryggast att stänga lådan innan dess, om vi vill fortsätta att sova gott om natten.