Depression är något som inte bara kan drabba människor – även landets eller världens ekonomi kan hamna i ett tillstånd av uppgivenhet och vanmakt. Den depression som brukar kallas ”den stora” började med en börskrasch i USA 1929 och fortsatte med en lågkonjunktur som präglade hela världsekonomin fram till 1939. Priser och räntor sjönk, arbetslösheten steg och företag gick i konkurs.

För att stimulera den paralyserade ekonomiska aktiviteten ökades de statliga investeringarna och den statliga konsumtionen, exempelvis i form av USA-presidenten Roosevelts ”New Deal” och Tysklands satsningar på motorvägsbyggen och upprustning av krigsmakten.

Idag är allmänhetens och mediernas syn på Sveriges ekonomiska situation allt annat än deprimerad. Tvärtom gläds alla åt den minskade inflationen och de sjunkande räntorna. Mindre glädjande är att arbetslösheten åter ökar, men regeringen ser trots det goda förutsättningar att ”ha en annan ekonomisk politik som koncentreras på tillväxt”. Till augusti utlovas besked om det också innebär ett ”större reformutrymme”, alltså ökade statliga investeringar och statlig konsumtion.

Priser går upp och går ner. Det är bra, det ska de göra och det kallas för relativprisförändringar. Priset ändras som en reaktion på ändrad efterfrågan eller ändrat utbud för en produkt jämfört med andra produkter. Ytterst återspeglar relativprisförändringarna ändrade produktionsförhållanden, att framställningen av vissa produkter blivit effektivare.

Teoretiskt borde relativprishöjningar och -sänkningar ta ut varandra, men det gör de inte: det är lättare att höja ett pris än att sänka det (särskilt på arbetskraft), därför får vi inflation. Under senare delen av 1900-talet ansåg ekonomerna 4 procent vara den jämviktsinflation som behövdes för att underlätta de nödvändiga relativprisförändringarna. Idag har politiker fastställt ett inflationsmål på 2 procent.

Räntor går också upp och ner. Hög ränta lockar till sparande, investeringar och ekonomiskt risktagande. Låg ränta inbjuder till lånefinansierad konsumtion. Vilket man föredrar beror på vilken situation man befinner sig i.

Låt oss för ett ögonblick bortse från vår personliga situation och i stället se på hur det står till med den svenska ekonomin. Det förefaller då som om ett antal kanariefåglar i gruvan börjar må dåligt. Inflationen sjunker till sin lägsta nivå sedan 2021 och KPIF ligger nu under inflationsmålet. I maj sänkte riksbanken styrräntan för första gången på åtta år och väntas under andra halvåret 2024 genomföra ytterligare två räntesänkningar. Arbetslösheten fortsätter att öka enligt Arbetsförmedlingens statistik. Sak samma med antalet konkurser.

Vi är alla oss själva närmast. Det är fullt legitimt att vi gläder oss när våra boendekostnader sänks och när vår matkasse åtminstone inte ökar i pris. Samtidigt behöver vi journalistiken för att ge fördjupade förklaringar till det som vi inte förstår intuitivt.

Så har det varit, men numera sviker oss journalistiken. I etablerade media underhålls vi i stället med berättelser om människors känslor och upplevelser. Intervju med grannen som tycker det var jobbigt att höra skottlossning. Eller med olycksdrabbade som är missnöjda med att inte ha fått tillräckligt mycket stöd från ”samhället”. Med naturälskare som fått sin skogspromenad förstörd genom ett kalhygge. Vi inbjuds av media att känna empati, men ges ingen möjlighet att förstå.

När utvecklingen av priser, räntor, arbetslöshet och konkurser pekar i riktning mot ekonomisk vinter bjuder media upp till glädjedans, i stället för att förklara sammanhangen. Det är inte den sortens underhållning som vi behöver ”den tredje statsmakten” till.