Medborgarnas attityder och uppfattningar om olika frågor kan vara stabila, men det händer också att de svänger – om inte över en natt så ändå på mycket kort tid. Så var det med inställningen till svenskt medlemskap i NATO. Också stödet för de olika riksdagspartierna fluktuerar från mätning till mätning, marginellt på kort sikt men i vissa fall dramatiskt över längre perioder.

Undersökningsföretaget Novus mäter flera gånger per år vad väljarna uppfattar som den viktigaste politiska frågan. De frågor som senast ligger högst är sjukvården, lag och ordning, skola och utbildning, och invandring/integration. På femte plats kommer sedan klimatet. Rangordningen mellan de olika frågorna kan variera, men klimatet har ganska stabilt legat som femma i de flesta mätningarna under senare år.

Att säga vad man tycker är viktigt är en sak. Vad man faktiskt gör är en annan.

Man kunde vänta sig att den som tycker klimatet är en viktig fråga borde ändra sin konsumtion i en riktning som är gynnsam för klimatet, exempelvis genom att minska flygresandet och byta ut den bensindrivna bilen mot en eldriven. Men det är inte vad som händer nu: tvärtom ökar flygresandet och försäljningen av elbilar rasar – särskilt till privatpersoner.

Ett ändrat beteende kan vara en förelöpare till en ändrad attityd. Även andra tecken tyder på en ökad skepsis när det gäller möjligheterna att påverka klimatet genom svenskarnas konsumtionsmönster.

I Norrland pågår projekt för att tillverka så kallat grönt stål. Bolag som LKAB, SSAB, Vattenfall och H2 Green steel är involverade. Investeringarna kräver jättelika insatser av kapital och enorma mängder el. Ingen kan säga vad notan till slut hamnar på och var alla pengar ska komma ifrån. Förmodligen till stor del från skattebetalarna. Dessutom krävs el som vi inte har i dag.

Affärsidén är att stål ska produceras som har exakt samma fysiska egenskaper som det stål som produceras idag, med en skillnad: det varudeklareras som ”grönt”. Det betyder att stålet tillverkas med metoder som ger mindre utsläpp av CO2 än traditionell tillverkning. Konsekvensen är högre tillverkningskostnader, och därmed ett högre pris än det vanliga – men likadana – stålet. Det antas att tillräckligt många kunder ska vara villiga att betala det högre priset för grönmärkt stål så att investeringen blir lönsam.

I nästa steg får de som köper stål som insatsvara i sin produktion också högre kostnad än om de hade nöjt sig med likadant – men icke grönmärkt – stål. Så är det exempelvis för bilindustrin, som i sin tur måste hoppas att bilköparna gärna betalar ett högre pris för en grönmärkt bil än för en exakt likadan som inte är grön.

Där ser jag en stor risk. De privata bilköparna har visserligen under en tid lyssnat på klimatargumentet och många har valt elektrisk bil. Men det beteendet var inte stabilt – elbilsförsäljningen minskar nu kraftigt. Idealism är en flyktig substans och plånboken talar sitt språk. På samma sätt med alla andra områden där konsumenten väntas betala mer för identiska – men grönmärkta – produkter.

Forskare som Magnus Henrekson och näringslivsprofiler som Magnus Gardell varnar nu för att det gröna stålprojektet aldrig kommer bli lönsamt och att det finns flera skäl till den oron. Min största farhåga är att projektet i grunden vilar på lösan sand: att konsumenterna ska vara villiga att betala mer för något som inte är bättre och att den viljan står sig många år framöver. Industriinvesteringar är långsiktiga historier, de bör vila på en stabil grund. Inte på opinionsmässiga dagsländor.

Lennart Göranson

Pensionär, före detta byråkrat i förvaltningsmyndigheter, domstolar och internationella organisationer, numera medlem i Medborgerlig Samling.