När Sverige år 1995 blev medlem i EU så mötte vi en värld som många gånger var både främmande och skrämmande. En sådan sak var att allt i Europa var så hemligt. Vi var ju impregnerade med offentlighetsprincipen. EU tycktes däremot mer präglat av principen att allt är hemligt utom det som uttryckligen inte är det.

Som vanligt utgick vi från att vi hade sett ljuset tidigare än andra, och att utlandet gärna med stöd och hjälp från vår sida skulle anamma den svenska modellen. Det gick si och så med den saken.

Offentlighetsprincipen innebär att alla dokument som kommer in till en myndighet, som skickas iväg från en myndighet eller upprättas inom en myndighet är allmän handling. Det gäller exempelvis brev, beslut och slutliga versioner av promemorior och rapporter, oavsett om de är skrivna på papper eller finns i elektronisk form.

Den som är intresserad får begära att få del av allmän handling, och det medges alltid om inte handlingen skyddas av särskilda sekretessbestämmelser. Grundprincipen är alltså att i Sverige kan alla få insyn i allt som är offentligt.

Offentlighetsprincipen infördes som en del av tryckfrihetsförordningen år 1766. Bakgrunden är att de svenska ämbetsverken har en hög grad av självständighet i internationell jämförelse. Genom insyn i den offentliga verksamheten kan allmänheten och inte minst ”den tredje statsmakten” kontrollera hur myndigheterna sköter sig.

Den svenska öppenheten har alltså betydelse för mediernas uppgift att granska statsmakterna. När det inträffar någon smaskig myndighetsskandal kan journalisten med framgång begära papperen på bordet.

Till vardags är inte det som händer i förvaltningen något som säljer lösnummer. Men mycket av den information som myndigheterna hanterar, och alltså är offentlig, handlar om oss medborgare. Där har medierna en guldgruva att ösa ur, som underlag för initierade artiklar om personer vars privata förhållanden läsarna gärna frossar i.

Som ringar på vattnet sprider sig sedan myndigheternas öppenhet med hjälp av företag som begär ut de offentliga uppgifterna, sammanställer dem och gör dem lätt tillgängliga för envar. Genom sajter som Ratsit, MrKoll, MerInfo och Hitta kan jag få uppgifter om andra medborgare som inte lämnar mycket kvar åt den personliga integriteten.

Födelsedagsregistret Birthday talar inte bara om när någon är född och hur mycket denne fyller nästa gång. Där finns också information om bostadsadress (inklusive antal trappor vid flerbostadshus), vem som bor i samma bostad och eventuell hund (med ras, färg, ålder och namn). Andra sajter informerar om bolagsengagemang och bilinnehav. För att få reda på inkomst och förmögenhet kan man behöva betala en mindre avgift.

Kort sagt, den svenska öppenheten som ytterst grundar sig på en ambition att hålla tummen i ögat på ämbetsverken, har lett till att vi alla är nakna ur integritetssynpunkt. Och ingen bekymrar sig särskilt om det. Tvärtom är det legio att vi svenskar obekymrat lägger ut detaljerad information om oss själva på sociala medier. Vi tycker det är helt normalt. Men det är i själva verket väldigt onormalt.

För att bättre förstå mitt eget land jämför jag ofta med Frankrike. Där finns inga som helst möjligheter att få detaljerad information om andra människor. Det finns inte ens några personnummer. På sin höjd kan man hitta personers telefonnummer i sajten Pages Blanches, men bara om vederbörande har fast telefon och det har nästan ingen nuförtiden.

Attityderna när det gäller personlig integritet är också helt andra än våra. När man svarar i telefon säger man ”allo” – att uppge sitt namn håller man inne med tills man vet att den som ringer är någon att lita på. Att en arbetsgivare skulle ha tillgång till medarbetarnas hemtelefonnummer och bostadsadress anses oacceptabelt.

Man kunde tycka att personlig integritet, mot den här bakgrunden, skulle vara en icke-fråga i vårt land. Men tvärtom tycks integritetshot av olika slag var något som på sina håll skapar stor oro. Främst handlar det om personuppgifter på nätet.

Larmrapporter varnar för att uppgifter om min konsumtion kan utnyttjas av företag för skräddarsydd reklam och erbjudanden som lurar mig att konsumera mera. Det känns inte som något stort bekymmer: det är i alla fall jag själv som i slutändan bestämmer vilken reklam jag vill titta på (för det mesta blundar jag) och vad jag vill köpa.

Andra varningar handlar om övervakning av mina åsiktsyttringar på sociala medier. Det känns inte heller allvarligt. Om jag vill ge uttryck för en åsikt är det tvärtom för att andra ska ta del av den. Om jag till äventyrs skulle ha uppfattningar som jag vill ska förbli hemliga verkar det enklaste vara att jag håller tyst med dem.

Och så är det säkerhetspolitiken. Möjligheten att ryssen kan övervaka oss alla och på så sätt få ett övertag i ett skarpt läge. Det känns naturligtvis mer oroande. Men jag har inte mer synpunkter på hur Sverige bäst ska skyddas på det området än jag har när det gäller soldaternas beväpning eller förbandens organisation. Det får de sköta som har till uppgift att förstå sådana saken.

Det senaste integritetshotet handlar om kameraövervakning.

Jag ser gärna brittiska kriminalserier, och förvånas över hur effektivt polisen där kan spåra gärningsmän genom inspelade bilder från de övervakningskameror som tycks sitta i varje gathörn och i varje butik. Nu föreslår svenska regeringen att kamerabevakningslagen ska ändras så att det ska bli lättare och effektivare att installera och använda kamerabevakning för att bekämpa allvarlig brottslighet.

Det känns som ett mycket angeläget initiativ, i ett läge där den organiserade brottsligheten förefaller ligga steget före rättsstaten. Men så tycker inte alla. När den utredning som låg till grund för regeringens förslag remissbehandlades var flera remissinstanser kritiska, bland annat Advokatsamfundet, Integritetsskyddsmyndigheten, Justitieombudsmannen, LO, Institutet för mänskliga rättigheter och Civil Rights Defenders. Gemensamt för dem som är kritiska mot utökad kamerabevakning är att man anser att en sådan bevakning kan utgör ett hot mot människors personliga integritet.

Att bli filmad av en övervakningskamera innebär att andra människor kan se att jag befinner mig – eller har befunnit mig – på en plats i det offentliga rummet. Det är också något som alla de människor jag möter kan konstatera genom direkt observation när jag promenerar på gator och torg eller besöker butiker. Hur det skulle hota min integritet är inte helt lätt att förstå. Däremot kan jag inse att den som är ute med onda avsikter, exempelvis för att begå brott, föredrar att inte bli sedd. Varken direkt eller via en kamera.

Jag kan respektera att några vill sätta skyddet mot det man uppfattar som inskränkningar i den personliga integriteten före effektiv brottsbekämpning, även om den integritet man vill skydda förefaller teoretisk och diffus. Många av dem som ställt sig kritiska till förslaget ser som sin uppgift att ha hög ribba när det gäller just integritet.

Andra, som jag, delar de flesta svenskars uppfattning att öppenhet om mina personliga förhållanden inte är något stort problem. Den organiserade brottsligheten har däremot ett starkt intresse av att motarbeta en effektivare övervakning, både via kameror och på andra sätt.