När minnet av allt man lärt sig under livet med tiden sviktar alltmer träder Wikipedia in som en räddare i nöden. Det räcker med ett infall, en tanke, för att jag med en snabb sökning ska kunna reboota en del av hjärnans kunskapsbas. För en tid, åtminstone.

På så sätt kan jag berätta, för den som till äventyrs inte redan vet det, att kognitiv dissonans är en (obehaglig) känsla som uppstår när fler motsägelsefulla idéer finns i huvudet samtidigt. Det är en känsla som jag upplever allt oftare, och nu kan jag alltså sätta ett namn på den. Wikipedia kan också tala om hur jag kan lindra denna obehagliga känsla, nämligen genom att ändra mina attityder och åsikter, eller genom att motivera, klandra eller förneka saker.

I slutet av juni rapporterade media att antalet döda och skadade i skjutningar i år är det hittills lägsta sedan 2018. I april släpptes en rapport från BRÅ som visade att det dödliga våldet nu är lägre än på 1990-talet. Så när det kommer till kritan kanske det inte är så farligt ändå? I en orolig tid vill jag kunna lita på vetenskapen.

Men trots det läser jag varje dag om mord och mordförsök. Under knappt två veckor sedan början av augusti har människor mördats i Borås, Midsommarkransen, två i Malmö, Skurup, Linköping och Norrköping. Under samma period har ett dussin mordförsök genomförts. Hur ska jag kunna få ihop bilden av minskat dödligt våld med intrycket att mord numera begås varannan dag och dessutom försök till mord dagligen?

Kan förklaringen vara att det faktiskt var värre förr? Att det under 1990-talet mördades flera gånger om dagen, i genomsnitt? Men det förutsätter i så fall en massiv mörkläggning från medias sida på den tiden. Kan jag intala mig att statistiken från BRÅ är formellt korrekt, men att avgränsningar och definitioner ger en helt annan bild av sakernas tillstånd än den jag själv upplever? Eller skulle uppgifterna om mord och mordförsök kunna vara fakenews?

Nyligen rapporterade media att Sverige för första gången på över 50 år har nettoutvandring. Antalet asylansökningar och beviljade uppehållstillstånd fortsätter att minska, visar preliminära siffror från SCB. Enligt en prognos från Migrationsverket ser Sverige ut att i år få det lägsta antalet asylsökande sedan 1997. Det förefaller alltså som om vi äntligen kan andas ut. Som om det senaste decenniets massinvandring är överstånden och vi kan återgå till en normal ordning.

Går man i stället till SCB:s rapportering från slutet av april, som inte är preliminär, blir bilden delvis annorlunda: Invandringen antas där fortsätta minska något det närmaste året, men beräknas därefter öka långsamt till knappt 98 000 per år. Det är ungefär som årsmedelvärdet för hela 2000-talet, och ger knappast regeringen skäl att sabrera champagnen.

Hur Sveriges befolkning utvecklas beror inte bara på invandring och utvandring. Hur många som föds respektive dör och hur gamla människor blir har också betydelse. SCB beräknar att Sveriges befolkning under de närmaste 50 åren växer med drygt 2 miljoner människor. Andelen utrikesfödda ökar från 20 till 24 procent. Det finns ingen beräkning av hur andelen med utländsk bakgrund, alltså inklusive andra generationens invandrare, kommer att utvecklas från dagens 27 procent. Med hänsyn till nativiteten i olika befolkningsgrupper borde den andelen stiga mer än andelen utrikesfödda.

Återigen drabbas jag av dissonans: jag får inte ihop bilden av att massinvandringen nu inte längre är ett problem och beräkningar som tyder på motsatsen.

Ett tredje område där jag drabbas av ”obehaglig känsla” handlar om klimatet. Nyhetsrapporteringen berättar dagligen om skogsbränder, extrem värme, översvämningar, stormar och andra naturfenomen som alla sägs vara en effekt av en pågående klimatförändring. Jag läser om svenska och europeiska mål för koldioxidutsläpp, och om de katastrofala effekterna om de inte uppnås. Många varnar för att flygresandet ökar och försäljningen av elbilar minskar, vilket ses som tecken på att vi är på väg mot avgrunden.

Men om jag anstränger mig kan jag också hitta berättelser om en helt annan verklighet: Att slutsatsen att det krävs en ”grön omställning” inte är resultatet av vetenskaplig forskning utan av politiska värderingar. Att klimatet inte utvecklas på det exceptionella sätt som många påstår. Att effekterna av en radikal omläggning av världens ekonomi med hänvisning till klimatet skulle vara betydligt allvarligare än en ökning av jordens medeltemperatur med några grader och att det är betydligt effektivare att rikta åtgärder mot effekterna av ett varmare klimat än mot uppvärmningen som sådan.

Allt talar för att jag befinner mig i gott sällskap när jag upplever en ökande kognitiv dissonans. Allt fler människor är oroliga eftersom det de läser, ser och hör om brottslighet, invandring och klimat – och flera andra områden – inte går att foga samman till en begriplig berättelse. Det finns olika strategier för att hantera en sådan oro. Man kan blockera medvetandet så att man bara tar till sig information som talar i en viss riktning. Man kan bestämma sig för ett ”narrativ” och se allt som talar mot den berättelsen som fientligt, som ”hat och hot”.

Men man kan också leva med dissonansen, även om det kostar på. Trots allt är det bättre att det som vissa håller för sant kan ifrågasättas och utmanas av andra, till priset av en ibland ohyfsad samtalston på X.