Gulan Avci (L) föreslår obligatorisk förskola för alla barn från tre års ålder. Lennart Göranson menar att det måste finnas bättre sätt att hantera bristande integration än att i makarna Myrdals anda ställa alla svenska barnfamiljer under statens förmyndarskap.
Läser i Svenska Dagbladet Gulan Avcis (L) förklaringar till förslaget om obligatorisk förskola från tre års ålder. Hon konstaterar att de barn som är i störst behov av förskolan ofta är de barn som inte går i förskolan eller endast deltar sporadiskt. Vem det handlar om torde de flesta läsare förstå utan att Avci skriver något som kan riskera att tolkas som rasism.
”För att fånga upp dessa barn tidigt behöver förskolan vara obligatorisk för alla barn”, skriver Avci, och fortsätter med att ”om vi menar allvar med att ge alla barn en bra start i livet måste vi våga tänka nytt och göra annorlunda”.
Att se till att alla barn redan från treårsåldern omfattas av statens uppfostrande ambitioner låter för mig inte som något nytänkande. Det är tvärtom själva kärnan i makarna Myrdals uppfattning att staten måste gripa in från vaggan till graven för att leda medborgarna till rätta när de inte förstår sitt eget bästa. Det var i och för sig en uppfattning som omfattades av de flesta politiska partier på 30-talet, även Liberalernas föregångare Folkpartiet.
Tron på statens och politikens möjligheter att forma framtiden och skapa en bättre människa var stark i de flesta länder, inte bara i Tyskland. Som ett monument över tidens kollektivistiska tänkande står det så kallade Myrdalshuset fortfarande kvar på John Ericssonsgatan i Stockholm. Där kunde man lämna soporna i sopnedkastet, tvättkläderna i ett annat nedkast, få upp middagen med hiss från centralköket och lämna småttingarna på kindergarten högst upp i huset.
I efterhand har makarna Myrdals auktoritära syn på statens roll och det civila samhällets tillkortakommanden mest förknippats med socialdemokratin. Därför känns det olustigt att se att just det parti som berömmer sig av att vara liberalt inte ser faran med att falla in i tankegångar som präglade ”modernismen” för snart 100 år sedan.
Ingen kan förneka problemet att stora invandrargrupper på olika sätt vägrar eller misslyckas med att bli en del av det svenska samhället. Men det måste finnas bättre sätt att hantera det problemet än att ställa alla svenska barnfamiljer under statens förmyndarskap.
