Nej, det är inte svenskarna som väljer USA-president, även om det mediala intresset för amerikansk inrikespolitik kunde tyda på det. Däremot väljer svenskarna gärna vilken amerikansk president de föredrar – ibland till och med älskar. Något motsvarande engagemang ser man sällan när det gäller statschefer för länder som ligger oss betydligt närmare, geografiskt och kulturellt.

John Kennedy var den första presidenten som jag upplevde som närmast helgonförklarad av den svenska opinionen. Han styrde USA från januari 1961 fram till att han led martyrdöden i november 1963 genom ett attentat i Dallas. Det är svårt att säga varför Kennedy blev så omåttligt populär i Sverige. Han såg naturligtvis trevlig ut och hade en vacker hustru. Symboliserade säkert för många det framgångsrika Amerika. Bidragande var nog att den svenska allmänheten på den tiden inte visste något om hans erotiska eskapader. Vi visste inte heller att han inte var särskilt framgångsrik i sitt ämbete.

En annan president som hyllades av den svenska opinionen var Barack Obama. Obamas far kom från Kenya och modern från Kansas. De hade träffats på ett universitet på Hawaii dit fadern kommit som utbytesstudent. Med en förälder med vit hudfärg och en med svart betraktas Obama i USA som afro-american, en kategorisering som främst avser ättlingarna till de slavar som fördes till Nordamerika från 1500-talet fram till 1850-talet.

Också när det gäller Obama är det svårt att förstå hans popularitet i Sverige. Möjligen kan rollen som president ha uppfattats som en framgång för den amerikanska medborgarrättsrörelsen, trots att hans bakgrund helt saknar koppling till det nordamerikanska slaveriet. Hans förfäder på svärdssidan kan i princip lika gärna ha varit slavägare eller -försäljare. Det är också oklart varför kampen för medborgerliga rättigheter i USA – som i och för sig kan väcka sympati – uppfattas som relevant i Sverige där inblandningen i slavhandel varit mikroskopisk under de senaste tusen åren och framför allt inte är någon källa till nutida sociala motsättningar i vårt land.

Andra amerikanska presidenter har i Sverige i stället uppfattats som ondskans sändebud på jorden. Det gäller inte minst Ronald Reagan, som styrde USA åren 1981–1989. I USA rankas han däremot som en av de mest populära presidenterna och sett i backspegeln tyder mycket på att knappast förtjänade sitt dåliga rykte hos medier och opinion i Sverige. Samma demonisering drabbade för övrigt även Donald Trump under hans presidentskap åren 2017–2021.

Det förefaller som om svenskarna älskar det demokratiska partiets USA-presidenter och avskyr republikanernas. Man kan undra om det är så enkelt.

Det finns svenskar som förstår amerikansk politik, antingen för att de bor eller har bott lång tid i USA, eller för att de gjort sig mödan att fördjupa sina kunskaper. Jag hör inte till någondera kategorin, och är därmed i gott sällskap med den stora allmänheten. En sak vi har svårt att förstå är hur de historiska och sociala förutsättningarna har format partierna i USA respektive Sverige.

Somliga drar paralleller mellan det Demokratiska partiet i USA och de svenska Socialdemokraterna. Demokraterna har rötter i den amerikanska södern, med motstånd mot federalism och stöd för slaveriet. Under 1800-talet blev partiet frihandelsvänligt och lierade sig med storföretagen, under 1900-talet blev den socialreformistiska nordstatsfalangen mer dominerande. Själv har jag svårt att se paralleller till Socialdemokraternas tillkomst och historiska utveckling.

Det sägs ibland att ”i Sverige är alla socialdemokrater, oavsett vad de röstar på”. Kanske det trots allt är förklaringen till att de älskade USA-presidenterna alla är demokrater och de hatade är republikaner.

Snart är det dags igen för svenskarna att ”välja” USA-president. Blir det Trump vet vi redan vad etablerade medier och den allmänna opinionen kommer att tycka. Skulle Kamala Harris ta hem segern är det mer osäkert. Kommer hon att älskas, som Kennedy och Obama, eller åtminstone tolereras eftersom hon ändå är demokrat?

Harris har hittills levt i skuggan av Biden, och det är först efter Bidens avhopp som svenska media har granskat henne närmare. En sak som talar för att hon skulle kunna nå helgonstatus i Sverige är att hon klassas som afro-american, trots att indo-caribbean vore mer relevant. Hon anses på vissa områden stå till vänster om Biden, som invandring, klimat/miljö och skatter. Frågan är om det räcker för svenskarna i gemen.

Til syvende og sidst vore det rimligare om vi i Sverige betygssatte amerikanska presidenter utifrån deras betydelse för Sverige – inte för deras inrikespolitiska agenda. Vilken politik som bäst tjänar USA är upp till de amerikanska väljarna att avgöra. Däremot kan valet av amerikansk president påverka Sveriges ekonomi och säkerhet. Så frågan är om det är någon större skillnad mellan Trump och Harris i det avseendet. Det kan vara klokt att avvakta med eventuella helgonförklaringar.