Efter ett drygt kvartssekel med ena foten i Frankrike börjar jag inse hur annorlunda vi svenskar är. Eller hur annorlunda de flesta andra är. ”Vår Kalle är den ende som går i takt”, som den stolta modern konstaterade när truppen paraderade förbi.

Bland annat är vi ganska annorlunda jämfört med fransmän. Det går för det mesta att hantera när man kan prata med varandra. Men ibland räcker inte språket när man bakom orden har olika föreställningar om vad som är normalt. Då hamnar man lätt i missförstånd och motsättningar.

Som svensk har jag en grundläggande föreställning om att människor är jämlika, eller att man i varje fall bör låtsas att så är fallet. Jag utgår också från att det normala sättet att hantera problem är att vi som fria individer kommer överens. Metanormen är alltså horisontell.

För de flesta fransmän är det inte så: relationen mellan människor uppfattas som vertikal. Beskydd nedåt och lojalitet uppåt är honnörsord. Vill det sig illa handlar det snarare om kränkning respektive revolt.

Den här klyftan mellan svenskar och fransmän är trots allt inte värre är att man kan leva gott i Frankrike utan att hamna i några allvarligare konflikter. Men det förutsätter att jag accepterar att det i Frankrike är det franska sättet att se på världen som gäller. Den svensk som tror att det går att uppfostra fransmän till att bli som svenskar bäddar för problem.

Det finns alltså en skillnad mellan den svenska modellen och den franska modellen, men inte tillnärmelsevis så stor skillnad som mellan den svenska modellen och Mellanösternmodellen.

På mycket kort tid har Sveriges befolkning fått ett stort tillskott av människor från andra kulturer, som har andra föreställningar om vad som är normalt än ursprungssvenskarna har.

De föreställningarna går inte att radera ut på kort tid, varken med informationsinsatser eller lojalitetsförklaring -- lika lite som jag radera ut mina svenska grundinstinkter när jag befinner mig i Frankrike. Men det som går att göra är att stå fast vid att i Sverige är det den svenska modellen som gäller, och ingenting annat.

På den punkten har vi brustit.

I dagens Sverige kan demonstrationståg och andra manifestationer utan hinder hylla pogromen i oktober 2023 och kräva att det judiska folket fördrivs från Israel.

I dagens Sverige kan klanbaserade och kriminella gäng utan hinder ta över våldsmonopolet från staten i stora områden.

I dagens Sverige kan hederskulturen utan hinder tillämpas och vägra människor att själva välja umgänge och livspartner.

I dagens Sverige kan agitatorer utan hinder (och med statliga eller kommunala bidrag) propagera för att den demokratiska rättsstaten ersätts med en teokrati.

Den här ordningen, eller bristen på ordning, får inte längre fortsätta. Ansvaret delas av politikerna, myndigheterna och civilsamhället. Särskilt oroande är att stora delar av den allmänna opinionen, inklusive den professionella opinionsbildningen, har fallit till föga i en ambition att vara ”inkluderande”.

Men det som ska inkluderas är människor, inte idéer som i grunden strider mot den modell som gäller i Sverige.

Fyller man ett glas med hälften olja, hälften vatten blandar de sig inte hur länge man än rör runt med sked. Tar man till mer våld, till exempel med en elvisp, kan man däremot skapa en emulsion. Då har man fått något helt annat, som varken duger att släcka törsten med eller att steka i.

På samma sätt är mångkultur, i betydelsen blandning mellan svensk och Mellanösternbaserad samhällsmodell, en omöjlighet. Det är hög tid att sätta stopp för eventuella ambitioner att skapa en kulturell ”emulsion”. Att mångkultur skulle vara föreskriven i grundlagen är för övrigt en missuppfattning.