På Nationalmuseum i Stockholm visas fram till den 5 januari utställningen Romantiken – ett sätt att se. Den handlar inte bara om den rörelse som dominerade konsten, musiken och litteraturen under 1800-talets tre första decennier. Även under senare delen av 1700-talet hände mycket som förebådade romantiken. Utställningen ger också exempel på konst från vår tid som man menar ger uttryck för en romantisk estetik. Utställningens bredd väcker frågan om romantiken – i likhet med den klassiska bofinken – får se ut hur fan som helst.

Men romantiken i snäv bemärkelse, som tidsepok, är inte i första hand en fråga om estetik utan om idéer och paradigm. I den bemärkelsen uppstod romantiken som en motrörelse som tog avstånd från upplysningen och dess ideal. Man förkastade förnuftet och rationalismen och hyllade i dess ställe den subjektiva upplevelsen.

Det var grundidén, och med den följde en rad attityder som att människan måste underordna sig naturen. Man attraherades av det våldsamma och dramatiska, men tog avstånd från teknik och materialism. Landsbygden var god, staden var ond. Politiskt innebar romantiken idealism och utopism.

I konsten står Kaspar David Friedrich som romantikens förgrundsfigur. I hans målningar står ofta människor med ryggen mot åskådaren och blickar ut över ett stämningsfullt eller dramatiskt landskap. Men vad personen ser eller tänker lämnas åt betraktarens fantasi. Det är ett sug i bilderna som inte lämnar mig oberörd.

BILD: Kaspar David Friedrich, Vandraren över dimhavet, (ca 1818). Fotografisk avbildning av Cybershot800i, wikimedia.

Så småningom gav de mest svärmiska stämningarna vika för mer jordnära attityder. Biedermeier och Düsseldorfskolan i konsten, realismen i litteraturen. Senare delen av 1800-talet präglades av en ekonomisk och teknisk utveckling som inte lämnade något utrymme för romantikens verklighetsflykt.

Det råder delade meningar om historien kan upprepa sig. Karl Marx menade att den gör det, ”först som tragedi, sedan som fars”. Att bedöma historien är svårt när man befinner sig mitt i den, först med viss distans blir det tydligt vad som har präglat en tidsepok. Mitt intryck är att vi nu befinner oss i slutet av ett skede som visar stora likheter med det tidiga 1800-talets romantik.

Vi har inget samlande namn på vår tids romantik: vissa aspekter kallas för woke, andra för kritisk teori. Men liksom för 200 år sedan har stora delar av vårt samhälle präglats av idéer som förkastar kunskap och evidens och i stället hyllar den subjektiva upplevelsen. Vår planet och dess natur påstås vara utsatt för ett dödligt hot som kräver uppoffringar och underkastelse. Man identifierar grupper som definitionsmässiga offer och ser med välvilja på våld som lösning. Idealism och utopism är ledstjärnor för många politiska partier.

Allt har sin tid. Mycket tyder på att också romantiken i vår tid har passerat sitt bäst-före-datum. Men innan vi kom så långt hann den ställa till mycket elände. Och liksom förra gången dröjer delar av romantiken kvar efter det att förnuft och kunskap börjat återställa ordningen. Det återstår mycket att göra.