Det finns dagar då världen, så som vi kände den dagen innan, inte längre går att känna igen. Zeitenwende, som tyskarna säger. Den 22 februari 2022 är en sådan dag. Vi vet alla vad som hände med många års NATO-motstånd och nedrustningskrav.

För mig är den 7 oktober 2023 en annan sådan dag (men inte för alla). Så länge de som behärskar den muslimska världen inte accepterar existensen av en judisk stat i Mellanöstern framstår den länge omhuldade tvåstatslösningen för Palestina som en chimär.

Senast vändes världsordningen upp och ned den 24 och 28 februari 2025, då USA lämnade den västeuropeiska familjen och bekräftade den värdegemenskap med Putins Ryssland som tidigare antytts på olika sätt. Genom omröstningen i FN hamnade USA inte bara i konfrontation mot Västeuropa utan mot en stor del av världssamfundet – i sällskap av endast Ryssland, Belarus, Ungern, Nicaragua och några Centralafrikanska stater.

Omvärlden reaktion på det som hände den 28 februari har till stor del handlat om att fredsprocessen i Ukraina hotas. Men mötet handlade inte om någon fredsprocess utan om ett avtal att USA skulle få tillgång till Ukrainas naturtillgångar, utan koppling till någon motprestation.

Hittills har Trump inte redovisat något konkret om hur fred i Ukraina skulle uppnås. Hans allmänna uttalanden ger närmast intrycket att han vill att Ukraina ensidigt lägger ned vapnen på Rysslands villkor och lämnar fältet fritt för Putin att göra det han behagar. Det kan möjligen kallas fred, men innebär i verkligheten kapitulation och ett slut för Ukraina som autonom stat.

De flesta av Västeuropas länder har reagerat med bestörtning och uttalat sitt stöd för Zelenskyj och Ukraina. Bakgrunden är för det första att en ”fred” i form av rysk seger i Ukraina utgör ett direkt hot mot andra länder i Västeuropa så snart Ryssland hunnit bygga upp sin ekonomiska och militära styrka igen. För det andra att en sådan ”fred” kan infinna sig utan några avtal mellan USA och Ryssland (och eventuellt andra berörda) om USA omgående upphör med sitt ekonomiska och militära stöd till Ukraina.

I Europa verkar det råda rätt stor enighet om lägesbeskrivningen, däremot är meningarna delade om hur vi bör agera. Somliga vill pressa Zelenskyj att krypa till korset för att åter få Trump på gott humör. Andra menar att det handlar om krass geopolitik från Trumps sida och att europeisk underdånighet bara uppmuntrar mobbningsbeteendet.

När det gäller den svenska opinionen har den ovanliga situationen inträffat att många av dem som räknas som ”etablissemanget” eller ”mainstream” är tydliga med att vi bör stå upp mot mobbaren. Däremot verkar den ”systemkritiska” sidan ännu inte ha formerat sig till någon tydlig linje och förefaller helst vilja undvika frågan.

Att det finns ett reellt hot mot Europa – särskilt mot länderna i Rysslands närhet – ser jag som uppenbart. Vi har plötsligt hamnat i en värld där två maktspelare – Ryssland och USA – vill sätta agendan.

Det kan vara slutet på den ordning med rättsprinciper, demokrati och individens frihet som Västeuropa kämpat sig till under många sekler och som också var en ledstjärna för USA. Är den värd att försvara, eller kan vi leva med den auktoritära modell som trots allt har varit och är dominerande i världen? Mitt val är tveklöst att vi bör stå upp för Europa och den europeiska modellen. Frågan är hur.

För att hindra Ryssland från att efter en tid fortsätta sina imperialistiska ambitioner med angrepp mot fler europeiska länder måste Ukraina ges möjlighet att hålla ut tills Rysslands kapacitet för fortsatt angrepp är uttömd. Om det i sin tur leder till ett regimskifte som dämpar den ryska expansionslusten vet vi i dag inget om. I varje fall kommer förmågan att vara begränsad under ansenlig tid.

Att USA fortsätter med sitt stöd ännu ett tag kan vi hoppas, men inte räkna med. Att Trump ställer till det på sådant sätt att han sätts ur spel och USA återgår till sin tidigare politik är inte heller att hoppas på. Allt tyder på att en bred amerikansk opinion uppskattar det agerande som väcker förskräckelse och avsky i Europa. Därför är det vi själva i Europa som måste stå för motståndet mot den ryska aggressionen.

Ryssland har cirka 145 miljoner invånare, Europa (inklusive Storbritannien) ca 520 miljoner. Rysslands BNP uppskattas till ca 2 biljoner USD, Europas (inklusive Storbritannien) uppgår till ca 20 biljoner USD. Att Europa inte skulle kunna hålla Ryssland stången framstår som orimligt. Problemet är att en supertanker är svår att svänga när den hittat sin kurs.

Europa är inte EU. EU:s möjligheter att agera kraftfullt hämmas av att två medlemsländer solidariserar sig med Ryssland. Dessutom är Europa större än EU, inte minst efter Brexit. Storbritannien är en nödvändig del av lösningen.

EU bör trots det ha en viktig roll för att återställa näringslivets dynamik och konkurrenskraft, och på så sätt bygga den ekonomiska styrka som behövs för att Europa ska stå starkare mot Ryssland. Det kan ske på två sätt. Det första är att avveckla en stor del av de regleringar som lagt hämsko på entreprenörskap och företagens utveckling.

Det andra är att montera ned en stor del av de stöd och subventioner som finansieras av EU-budgeten på cirka 2 biljoner USD. Det handlar inte bara om möjligheten att omdisponera en del av de pengarna till stöd för Ukraina. Än viktigare är att varje subvention leder till att en verksamhet som inte förmår stå på egna ben tränger ut det som är lönsamt utan stöd. Bidragskarusellen är därigenom förödande för det europeiska näringslivets konkurrenskraft.

EU kan alltså spela en roll men kan inte ta på sig ledartröjan. Därför måste Europa nu formera en koalition av villiga länder som är beredda att göra det som krävs för att Ukraina – och i förlängningen Europa som helhet – inte ska duka under inför en fortsatt rysk aggression med passivt eller aktivt stöd från USA. Det akuta problemet är att finna den som kan leda en sådan koalition.

Starmer har genom inbjudan till mötet i London tagit ett initiativ men frågan är om han är rätt person. I likhet med Macron har hans inrikespolitiska ställning försvagats kraftigt. Dessutom har hans senaste uttalanden gett intryck av att han har förtroende för taktiken att ”hålla mobbaren på gott humör”. Merz kunde ingjuta större hopp, men kommer inte vara tillgänglig på minst en månad.

Det som på kort sikt behövs är i första hand pengar och försvarsmateriel. Det är de två uppgifter som koalitionen av villiga europeiska länder bör fokusera på. Det behöver inte vara fel att försöka förmå Trump att ändra den politik han har bestämt sig för, men mitt hopp att det ska leda till framgång är minimalt.

Det behöver inte heller vara fel att sträva efter någon form av stillestånds- eller fredsavtal, men inget talar för att Ryssland kommer att respektera det som avtalas. ”Peace in our time” i München 1938 hade trots allt effekten att Storbritannien hann genomföra en betydande upprustning innan augusti 1939.

Europa är en fantastisk världsdel som har utvecklat en kultur och ett samhällsskick som saknar motstycke i andra delar av världen. De senaste åren har medvetenheten om den svenska kulturen ökat i vårt land, hand i hand med en ökad uppskattning av allt det goda som vårt land har utvecklat.

Jag skulle gärna se en motsvarande uppskattning av den europeiska kulturen, som en grund för de krafttag som vi och våra europeiska grannar nu måste ta. Europa är värt ett bättre öde än att bit för bit annekteras av en maktspelare samtidigt som en annan maktspelare låter det ske.