När socialdemokrater talar om det allmänna säger de inte ”staten” utan ”samhället”. Så är det också med många som i princip betraktar sig som borgerliga. Att det finns olika språkbruk när man pratar om det som är våra gemensamma skattefinansierade funktioner kan tyckas oskyldigt, men det är inte bara en semantisk fråga. Det handlar om vad som bör vara statens grundläggande uppgifter och vad som i stället bör ankomma på civilsamhället och näringslivet.

Formellt är staten en juridisk person som består av statschefen (kungen), riksdagen, regeringen, myndigheterna och domstolarna. Det är något annat än samhället.

I vårt dagliga liv möter vi staten (inklusive det som kallas region och kommun) i en rad olika skepnader. Vi kan spara eller låna pengar i en statlig bank. Vi kan hyra lägenhet av ett kommunalt bostadsföretag. Vi kan få nyheter och underhållning från ett statligt TV-företag. Vi kan också få hjälp att utveckla rätt värderingar när det gäller ett sunt och hälsosamt liv, våra attityder till medmänniskorna och skyddet för klimat och miljö.

Staten gör också mycket annat som vi spontant ser som typiska uppgifter för staten. Den ser till att försvara oss i händelse av krig, fast den uppgiften var i stort sett avvecklad fram till nu. Den ser till att skydda oss mot kriminalitet, fast det verkar inte fungera när det kommer till kritan. Och den ser till att förse oss med den infrastruktur som behövs för att landet ska fungera, fast det förefaller vara si och så även med den saken.

På en del områden har staten en blandad roll: den bekostar det vi behöver men delar uppgiften att utföra tjänsterna med privata företag. Så är det när det gäller skola och sjukvård.

Statens odiskutabelt största uppgift är att beskatta medborgarna och använda de pengar man får in till det som staten gör själv och den verksamhet som bedrivs på uppdrag av staten. En stor del av det staten får in genom skatt fördelas tillbaka till enskilda medborgare, men också till olika organisationer, i form av bidrag.

Staten är bara en del av samhället i bred bemärkelse. En annan del är näringslivet, eller marknaden. På marknaden möts företagarna, som motiveras av möjligheten till vinst, och konsumenterna, som väljer och betalar för de erbjudanden som man bedömer som mest fördelaktiga.

Den tredje delen av samhället är alla vi medborgare, som oftast agerar individuellt men ibland sluter oss samman i frivillig organiserad samverkan. Sådana organisationer brukar kallas civilsamhället, men det civila samhället innefattar naturligtvis också alla oss som inte uppträder som kollektiv.

Socialdemokratin gillar inte maktdelning med delar som balanserar varandra. Därför har man ersatt den Montesquieuska maktdelningen mellan en lagstiftande, en verkställande och en dömande makt med den enhetliga folksuveränitetsprincipen.

Sak samma när det gäller synen på samhället: Steg för steg har socialdemokratin stärkt kontrollen över näringslivet. Man har dessutom låtit statlig näringsverksamhet etablera sig på marknaden, ofta i konkurrens med privata företag.

Det borgerliga civilsamhället bestod en gång av organisationer, stiftelser, folkrörelser och andra former av frivillig samverkan mellan medborgare som stod fria från staten. Idag har vi i stället ett korporativistiskt civilsamhälle som är ekonomiskt beroende av staten. Omsorgen om våra medmänniskor är inte heller i första hand ett ansvar för individen, familjen eller privata initiativ.

Liksom grodan i kallt vatten, som successivt värms upp tills det kokar, har vi under resans gång inte märkt när det är dags att säga stopp. Övergången från det gamla borgerliga samhället till dagens situation har skett gradvis, steg för steg, men troligen målmedvetet. Därför befinner vi oss idag i ett Sverige där staten är så infiltrerad i de andra samhällsfunktionerna att det är svårt att se skillnaden. Och på så sätt har vi alla blivit kokta grodor.

Sverige var en gång ett land där Socialdemokraterna var statsbärande parti och dess ideologi den givna ledstjärnan för alla delar av samhällslivet. Då kan utvecklingen av en allomfattande stat ha setts som naturlig. Så är det inte idag. Den svenska skutan försöker hitta en ny kurs men det är fortfarande samma båt.

Om staten ska kunna bli stat i stället för ”samhället” krävs stora och svåra förändringar. Staten behöver skala bort stora delar av sitt nuvarande engagemang och fokusera på kärnverksamheten: Försvar, rättsväsende, infrastruktur samt finansiering (men inte nödvändigtvis utförande) av utbildning och vård.

Statlig näringsverksamhet på fungerande konkurrensmarknader måste upphöra. Ekonomiska bidrag till annat än människors grundtrygghet skärs ned. Ideologisk aktivism i offentlig regi slopas. Många myndigheter läggs ned. Och som konsekvens kan det höga svenska skattetrycket lindras.

När mycket av det som staten ägnat sig åt går tillbaka dit det hör hemma krävs också en upprensning bland lagar och regleringar som lagt en våt filt över dynamiken i näringslivet och civilsamhället. Det går att göra staten till bara stat igen, i stället för ”samhället”. Men ingen har sagt att det är lätt.